De nordiska klinkbåtstraditionerna har utvecklats för att passa lokala förhållanden, både när det gäller väder och farvatten, men även för att passa de lokala kustbornas specifika behov. I det här inlägget presenterar jag de geografiskt närliggande båtbyggartraditionenra och förklarar hur de skiljer sig från bygget av seglande ökor i Stockholm skärgård. Jag får ofta frågor om vad som skiljer traditionerna, och en del undrar om det verkligen fanns skillnader. Många tror att allmogen yxade till grovhuggna båtar av vad man råkade ha till hands, men tvärtom fanns och finns det lokala hantverkstraditioner som utvecklats och förfinats under många hundra år. Idag har många av de lokala särdragen försvunnit eller håller på att glömmas bort.
Norr
Ungefär i linje med Arholma och Norrtälje finns en tydlig gräns när det gäller båt- och sjöfartstraditioner. Norr om denna linje bedrev bönderna under 1800-talet sjöfart som var mer inriktad på långfart än i den södra delen av Roslagen. Medan den södra delen av Roslagen seglade sand och ved med piggskutor och vedjakter till Stockholm bedrev redare i Björkö/Arholma, Vätö och fler av de nordliga socknarna sjöfart med större fartyg som seglade över Östersjön och även på oceanerna. Även de mindre båtarna såg annorlunda ut, bruket av akterspegel slog aldrig igenom i den här delen av skärgården. Generellt kan man säga att akterspegelbåtar i nordisk klinkbåtstradition oftast förekommer i mer skyddade vatten, och det kan vara en orsak till att båtar som byggdes exempelvis på Singö var spetsgattade. Utanför Singö och Grisslehamn är det helt öppna vatten.
I norra Roslagen kallades de större tvåmastade båtarna skötbåtar. De brukade var runt sex meter långa. Den mindre varianten som var runt fem meter hade en mast och kallades julle. Jullen hade runda former, ofta spetsigare i aktern än i den rundlagda fören. Eftersom dessa båtar byggdes med täljda bord (vindor) i både för och akter så blev skroven ofta en kombination av ett skarpt undervattensskrov och en fyllig, bärig båt över vattnet. Skötbåtarna hade i princip samma form som jullarna men var mer utdragna på längden. Bruket av huggna vindor levde kvar länge, bland annat genom den mycket produktive och skicklige Olof Pettersson på Singö. Jämfört med moderna båtbyggarnormer kan dessa båtar verka märkliga, eftersom en enda bordgång även på en så liten båt nästan alltid bestod av tre ihoplaskade delar. Laskarna låg ofta placerade rakt ovanför varandra, vilket brukar undvikas i modernt klinkbåtsbygge.
Öster
I öster finns den Åländska och Åboländska båtbyggartraditionen. Här finns tydliga gemensamma drag med Stockholms skärgårds ökor. Det här är det enda område utanför Stockholms skärgård där vi återfinner de speciella ”karmvindorna”, som är huggna ur ett stycke och både är vridna, böjda och huggna till konkav/konvex form. Karmvindorna i de åländska/äboländska karmvindorna har dock en lite annan karaktär när det gäller var på karmvindan man lagt den speciella formen. På den åländska sidan mer längs mitten av vindan, och i Stockholmsområdet oftast i överkanten av vindan. Den Åländska karmvindan har också en mjukare rundning än på våra ökor där de har en skarp övergång som knappt syns från utsidan, dold av nästa bord.
De åländska och åboländska jullarna och skötbåtarna är generellt lite fylligare i förskeppet. Förstävens form skiljer sig oftast på det sättet att medan ökorna från Stockholms skärgård kan ha en markerad krökning precis i eller strax ovanför vattenlinjen, så ligger denna knäck lite högre upp på de Åländska och Åboländska båtarna.
Söder
Redan i den södra delen av Stockholms skärgård upphör spåren efter att det byggts ökor av den typ som jag studerar. Det kan möjligen ha att göra med att detta område har blivit sämre dokumenterat eller dokumenterat senare i tiden när båtarna och båtbyggarna redan var försvunna. När man passerat Landsort är man inte längre i Stockholms Skärgård. Per Aspenberg har i boken ”Titta noga på den där båten!” (2011) en ingående beskrivning av Tjustökan som hör hemma i Tjusts skärgård i trakterna av Västervik och Loftahammar. Aspenberg beskriver också kortfattat skillnaderna mellan Tjustökorna och andra ökor i Blekinge, Småland, Östergötland och Södermanland söder om Landsort. Det är bland annat skillnader i hur akterspegeln ser ut. Skrovmaterialet går från Furu i den norra regionen till ek i den södra. Tjustökor och Bleikingeekor brukar vara byggda i ek.
Väster
Väster om Stockholms Skärgård har vi den stora sjön Mälaren som varit en viktig transportled för handel i många århundraden. Skärgårdsbefolkningen rodde och seglade under flera århundraden in till hamnar långt in i Mälaren för att byta saltströmming mot råg och andra varor. Exempel på handelsplatser är Uppsala och Örsundsbro. Man kan därför anta att det funnits släktskap mellan skärgårdens och Mälarens båttyper. Tyvärr är Mälarens båtbyggeri och båttyper väldigt knapphändigt dokumenterade, det är lite av en vit fläck på kartan. Den enda dokumenterade seglande båttypen från Mälaren är den så kallade Ängsöekan. En Ängsöeka har ett mycket karaktäristiskt akterskepp där ett ett par korta, kilformade, nästan horisontella bord ligger i skarven mellan den snipformade undervattenskroppen och den låga akterspegeln. Ängsöekorna byggdes vid Ängsö utanför Västerås och var små båtar för rodd och segling. I övriga delar av Mälaren fanns klinkbyggda snipor för rodd och segling, men det har hittills inte återfunnits äldre originalbåtar, uppmätningsritningar eller tydliga foton av dessa. Ett rimligt antagande är att dessa mystiska snipor i sin tur kan ha varit besläktade med de mer dokumenterade sniptyperna från Hjälmaren och möjligen Vättern. En kartläggning av Mälarens bruksbåtar och båtbyggeri gjordes av Nordiska museets Marianne Olsson på 1960-talet, men då tycks de seglande båttyperna ha varit helt borta förutom något eller några exemplar av Ängsöekan. 2022-2023 byggs en ny mälarsnipa för rodd och segling som är en tolkning av hur mälarsniporna kan ha sett ut. Snipan byggs på Skeppsholmens folkhögskolas båtbyggarlinje med utgångspunkt från ritningar som tagits fram av en lokalhistorisk grupp i Strängnäs.
Några böcker för den vetgirige:
Aspenberg, Per. (2011). Titta noga på den här båten!
Nordlinder, Gunnar (1982). Singöbåtar.
Törnroos, Birger (1978). Öståländska fiskebåtar förr och nu.
Intressant läsning i vanlig ordning Fredrik.
Etymologin upphör aldrig att förbrylla när det gäller de här äldre båtarna. För mig var det en nyhet att begreppet julle/julla alls förekom på östkusten. Min föreställning har alltid varit att jullen, i bokstavlig och etymologisk mening, försvinner någonstans söder om Göteborg för att dyka upp på nytt som ”eka” i Blekinge. Begreppet verkar, där det förekommer på östkusten, vara tätare kopplat till en (liten) storlek än till en distinkt båttyp till skillnad från i Bohuslän där, åtminstone i min förståelse, begreppet avser en distinkt båttyp. Möjligen har detta att göra med att stora akterspegelsbåtar har varit vanligare på östkusten än på västkusten där jullarna (fram till motoriseringen) aldrig växte i storlek, även om exempelvis segeljullar och kännejullar kunde se lite olika ut. Den ursprungliga betydelsen ligger väl sannolikt närmre tillämpningen på östkusten i det här fallet, det vill säga ”en liten båt”.
Min föreställning har varit att båttypen (i Bohuslän) varit en lokal variant av fraktfartens släpbåt giggen. Att den på Orust gavs mer kölskärpe, en mer fallande akterspegel, fylligare förskepp etcetera och att man i samband med det ”lånade” fraktfartens holländska/tyska benämning jolle. Möjligen har den seglande allmogebåten med akterspegel en större variationsrikedom vad storlekar beträffar och en äldre historia på svenska östkusten som gjort att det holländska/tyska begreppet (om det nu är det) mer kommit ifråga som storleksbeteckning. En gissning som säkert är färgad av att östkustens ekor/ökor/skötbåtar, för en annan, ser väldigt exotiska och ålderdomliga ut.