Ökorna byggdes med kölen i ett stycke. För att kunna få en ny köl på plats utan att ha sönder originalbåten har jag varit tvungen att göra kölen i tre delar. Tidigare monterades en undre del som också definierar spunningsbredden och hjälper båten att hålla rätt geometriska form genom att fixera avståndet mellan samborden. Det kan man följa i ett tidigare inlägg: Köl del 1. Den övre delen av den nya kölen var tvungen att göras i två delar för att varsamt kunna sättas på plats inifrån-uppifrån utan att göra åverkan på originalbåten.
För att få rätt utformning och dimensioner på kölen har jag främst utgått från originalbåten, men eftersom kölen saknats helt har det varit svårt att gissa sig till formen. Det enda som är klart indikerat i originalbåten är spunningsbredden i lasken mot förstäven och högt upp mot akterspegeln. Detta guidade dimensioneringen av den bredden på den undre delen av kölen. I övrigt har de bevarade originalbåtarna och uppteckningarna från Nordiska museets arkiv varit min handledning. Karl Sundberg från Möja ligger bakom måtten i skissen nedan. Dessa mått stämmer ganska bra överens med de bevarade båtarna och kunde också tillämpas på Lillsvea.
Överdelen av kölen i två delar tillverkades och anpassades till sambordens vinkel så anliggningsytan i köllandet blev riktig. Under denna inpassning märkte jag att kölens spunningslinje inte verkar ha varit helt rak, utan haft en svag nedåtbuktande kurva. Detta uppmärksammades för att det var svårt att få ihop geometrin med kölen annars. Den raka undre delen av kölen var högre i förhållande till sambordets underkant i fören och aktern. För att få rätt form på kölen valde jag att sänka ner den övre delen av kölen midskepps för att återskapa kurvan i kölspunningen. Jag gjorde ett falsat spår i den övre delen av kölen som passade över den undre delen av kölen. Detta falsade spår gjordes midskepps, ungefär där de två delarna av den nya kölen gjordes och ett stycke föröver.
Kölens två nya delar fick anpassas var och en för sig, de fick läggas på plats och skjutas in i sitt läge. Den aktra delen var lite knepig att passa in. Det var svårt att komma åt för att mäta eller kontrollera passningen. När bägge delarna passade tillräckligt bra monterades de ihop med en bladlask och skruvades fast mot den undre delen av kölen.
Ny vrang förstärker midskepps
Mitt i båten har jag valt att lägga in en ny vrang. Vrängerna är ju genomgående i ett dåligt skick, och den enda som är någorlunda hel är den som är längst föröver i båten. Men om detta hade varit en normal renovering skulle nog även den ha behövt bytas ut. De flesta vrängerna är kraftigt nedbrutna och består av två, tre eller fyra ej sammanhängande delar istället för av det ursprungliga, två sammanfogade delar. Det enda ställe i båten där det saknas en längre, sammahängande del är midskepps, och detta faktum i kombination med att bordläggningen här är kraftigt nedbruten och i behov av stöd resulterade i beslutet att lägga in en ny vrang. Den nya vrangen gjordes ”quick and dirty” lamellimmad och följer skrovets befintliga form. Bra styrka utan att använda dyrbart krokvuxet material.
Att följa den befintliga formen har både för och nack-delar. Det är en tolkning, och det finns möjligheter att det kan ha sett lite annorlunda ut i formen. Utrymmet för tolkningen kan uppskattningsvis påverka formen +-10 mm här. Å ena sidan vill jag utgå från den befintliga båten, den befintliga formen, men å andra sidan kan jag se att båtens sidor blir lite olika. Styrbordssidan, där den nya vrangen går upp lite längre får en planare botten, med en tydlig resning av det fjärde bordet, just där den nya vrangen slutar. På babordssidan är botten något rundare, redan det tredje bordet reser sig något, och vinkeln mellan det tredje och fjärde bordet blir inte lika markerad. Om man ska referera till vad båtbyggaren Karl Sundberg, Möja uppgav till Nordiska Museet 1931 så byggdes bottnen på Möjabåtar med väldigt lite eller ingen vinkel mellan de tre bord som utgjorde botten midskepps.
Den nya vrangbiten skruvas fast från utsidan genom den gamla bordläggningen med modern rostfri skruv. Skruven blir så gott som osynlig om man inte tittar noga. Där det är möjligt används de gamla spik-eller nithålen. När vrangen kommit på plats är det möjligt att ta bort några stödbitar i trä som jag fäst för att fixera bordläggningen i läge. Den limmade vrangen ska kompletteras så den får en form som liknar de andra vrängerna, med uttag för ett kölsvin.