När skärgårdens båtbyggare skulle bygga en seglande öka användes stockar som klövs och höggs till rätt form. Detta är en ålderdomlig metod att bygga båtar som har varit vanligt förekommande i nordiska klinkbåtstraditioner. I Stockholms Skärgård och Roslagen användes helst vridvuxna stockar som klövs till vriden form, passande till båtformen.

De flesta furor är rakvuxna, men det finns även vridvuxna träd. De flesta vridvuxna furor är vridna åt höger, som en högergängad skruv. Det är svårare att hitta furor som är vridna åt vänster. Därför förekom det att båtbyggarna använde rakvuxna träd som substitut för vänstervridna träd. Då måste klyvningen styras så klyvytan blir vriden. I detta första försök har jag klyvt en fin, rakvuxen stock som levererades av Torpets trädvård

För att kunna spräcka en rakvuxen stock till två vridna halvor behöver spräckningen styras. I mitt fall har jag valt att borra hål i stocken där jag sedan ska slå ner spräckkilar. Hålen följer den vridna form som jag vill uppnå i spräckningen.

Det finns en skiss i nordiska museets arkiv som ska beskriva hur vridvuxen bordläggning tas fram ur rakvuxet virke. Jag är personligen skeptisk till att detta är en metod som har använts. I skissen borras två parallella rader med hål i stocken, och i text beskrivs att båtbyggaren sedan sågade mellan hålen för att få ut en vridvuxen bit. Jag ser flera problem i detta. För det första anser jag att det kan vara väldigt svårt att borra två rader parallella hål med den precisionen. Det två parallella hålraderna på ena sidan av stocken kommer inte vara lika parallella på den andra sidan där borren har sina utgångshål. För det andra visar skissen att endast en vinda tas ut ur stocken, detta skulle vara ett slöseri, när det finns möjlighet att ta ut två vindor med samma klyvning. För det tredje visar skissen ett ämne som tas ur mittendelen av stocken, med trädets kärna, märg, som en del av den färdiga vindan. Att ha märgen i den färdiga bordbiten skulle båtbyggaren aldrig ha accepterat eftersom virket blir mycket känsligt för sprickor där, det skulle nästan garanterat spricka. Slutligen är jag tveksam till detta med att vindan skulle ha sågats fram mellan borrhålen. jag tror detta är ett långsammare sätt att klyva än att spräcka isär med kilar.

I mitt försök valde jag att borra två rader med hål, på var sida av stocken. För att få välja var jag skulle lägga snittet tittade jag på stockens ändar och försökte hitta spricktendenser. Det finns alltid sprickor genom märgen, den så kallade märgsprickan. Märgsprickan ger en fingervisning om hur virket lättast spricker. Genom att ta hänsyn till denna naturliga sprickbildning vid spräckning och sågning av stockar får man ett virke som inte spricker så lätt.

Vridningen mättes direkt i båten Lillsvea med hjälp av ett så kallat pass, som jag beskrivit tidigare i blogginlägget Båtbyggarens Pass. Med utgångspunkt från detta visste jag hur mycket vridning som behövdes och ritade ut det i bägge ändar av stocken. Jag borrade därefter hål rakt igenom stocken nära ändarna av stocken. Sedan lade jag ut ett ri mellan dessa borrhål och ritade upp en vriden linje att följa för borrningen av fler hål. Djupet på övriga hål blev ungefär halva stockens diameter, dvs in till trädets märg. Efter de två första hålen i ändarna borrade jag mitt emellan dessa två och syftade med ögonmått för att få rätt vinkel. Att sätta ner pinnar i de redan borrade hålen är en hjälp när man syftar för borrningen. Jag borrade därefter ett par hål till som låg mitt emellan de tre redan borrade hålen. Nu hade jag fem hål som jag satte ner pinnar i och kunde kontrollera att de följde en jämnt vriden form, se bilderna ovan.

Med dessa första fem hål på rätt ställe borrade jag tre nya hål mellan dessa hål och styrde riktningen med hjälp av att ha pinnar nedstuckna i de redan färdiga hålen. Det blev 17 hål i rad längs stockens ena sida. Sedan gjorde jag samma sak på den andra sidan av stocken. Hålen borrades med en spiralborr och elektrisk borrmaskin.

För att sedan spräcka stocken tillverkade jag kilar i ek. Jag valde att sätta kilar i alla borrhål för att få bra kontroll på förloppet. Det skulle troligen ha fungerat att använda färre kilar. Jag gjorde ett litet hugg med en snickaryxa vid varje hål så den spetsiga kilen lätt gick ner, styrd av hålet men samtidigt spräckande virket.

När jag väl knackat in alla kilar behövdes det inte mycket arbete för att spräcka stocken. Med en normalstor träklubba slog jag in kilarna gradvis längs stocken tills den sprack isär i två halvor. Eftersom spräckningen inte följde fiberriktningen behövde sprickytan rensas med en yxa på några ställen där fibrerna ville hålla ihop stocken.

Den rotationskluvna stocken kan ge material till två vindor. I det här fallet är tanken att jag ska använda den ena delen till Lillsveas stora vinda i aktern på babords sida. Till styrbordssidan kommer jag behöva en annan stock.

Efter klyvningen var det dags att reducera materialet till mer lätthanterliga ämnen. Att ta ner virket i dimension gör att risken för sprickbildning minskar vid torkningen. På kärnsidan högg jag bort den svaga märgen och ungdomsveden som ligger närmast stockens centrum.

De två sista bilderna visar ett av det två färdiga ämnena till vindor. Jag är osäker på hur de gamla båtbyggarna i Stockholms skärgård hanterade ämnena till vindor, men hoppas att erfarenheten framöver ska ge svar på detta. Det är mycket sannolikt att man klöv stockarna snart efter fällning för att minska risken för sprickbildning. I vilket format man sedan högg dem innan de skulle byggas in i en båt vet jag inte. För min del känns det än så länge tryggt att ha ett rejält tjockt ämne att skulptera fram bordläggning ur. Det färdiga bordet var ofta under 1″ tjockt, ner till cirka 22 mm i en skötöka. En erfaren båtbyggare kanske var mer radikal i huggningen av stocken och tog direkt fram ett tunnare ämne ur det färska och mer lättarbetade virket. Detsamma gäller marginaler, särskilt när det gäller bredd och tjocklek. Som båtbyggare är det viktigt ur effektivitets- och därmed också ekonomisk synvinkel att ha små marginaler. Det var onödigt att använda en för kraftig stock för att sedan hugga bort stora mängder virke.