Bordläggning Lillsvea Pass Vindor

Vridklyvning av stock

När skärgårdens båtbyggare skulle bygga en seglande öka användes stockar som klövs och höggs till rätt form. Detta är en ålderdomlig metod att bygga båtar som har varit vanligt förekommande i nordiska klinkbåtstraditioner. I Stockholms Skärgård och Roslagen användes helst vridvuxna stockar som klövs till vriden form, passande till båtformen.

Furustock för vindor, 1,5 meter lång.

De flesta furor är rakvuxna, men det finns även vridvuxna träd. De flesta vridvuxna furor är vridna åt höger, som en högergängad skruv. Det är svårare att hitta furor som är vridna åt vänster. Därför förekom det att båtbyggarna använde rakvuxna träd som substitut för vänstervridna träd. Då måste klyvningen styras så klyvytan blir vriden. I detta första försök har jag klyvt en fin, rakvuxen stock som levererades av Torpets trädvård

Delvis barkad stock, det syns tydligt på träts fibrer att det är rakvuxet virke.

För att kunna spräcka en rakvuxen stock till två vridna halvor behöver spräckningen styras. I mitt fall har jag valt att borra hål i stocken där jag sedan ska slå ner spräckkilar. Hålen följer den vridna form som jag vill uppnå i spräckningen.

Ovanstående bild är från Nordiska museets kustundersökningar i Stockholms Skärgård på 1940-talet. Min uppfattning är att denna skiss bygger på en missuppfattning, troligen mellan den intervjuade båtbyggare och museiamanuensen som gjort skissen.

Det finns en skiss i nordiska museets arkiv som ska beskriva hur vridvuxen bordläggning tas fram ur rakvuxet virke. Jag är personligen skeptisk till att detta är en metod som har använts. I skissen borras två parallella rader med hål i stocken, och i text beskrivs att båtbyggaren sedan sågade mellan hålen för att få ut en vridvuxen bit. Jag ser flera problem i detta. För det första anser jag att det kan vara väldigt svårt att borra två rader parallella hål med den precisionen. Det två parallella hålraderna på ena sidan av stocken kommer inte vara lika parallella på den andra sidan där borren har sina utgångshål. För det andra visar skissen att endast en vinda tas ut ur stocken, detta skulle vara ett slöseri, när det finns möjlighet att ta ut två vindor med samma klyvning. För det tredje visar skissen ett ämne som tas ur mittendelen av stocken, med trädets kärna, märg, som en del av den färdiga vindan. Att ha märgen i den färdiga bordbiten skulle båtbyggaren aldrig ha accepterat eftersom virket blir mycket känsligt för sprickor där, det skulle nästan garanterat spricka. Slutligen är jag tveksam till detta med att vindan skulle ha sågats fram mellan borrhålen. jag tror detta är ett långsammare sätt att klyva än att spräcka isär med kilar.

Här har jag borrat fem hål längs den ena sidan av stocken. Pinnarna nedstuckna i hålen för att kontrollera att borrningarna följer den vridna formen.

I mitt försök valde jag att borra två rader med hål, på var sida av stocken. För att få välja var jag skulle lägga snittet tittade jag på stockens ändar och försökte hitta spricktendenser. Det finns alltid sprickor genom märgen, den så kallade märgsprickan. Märgsprickan ger en fingervisning om hur virket lättast spricker. Genom att ta hänsyn till denna naturliga sprickbildning vid spräckning och sågning av stockar får man ett virke som inte spricker så lätt.

De fem första borrhållen ur en annan vinkel. I änden har jag ritat hur jag vill spräcka stocken i den här änden. Motvarande streck är inritad i den andra änden av stocken.

Vridningen mättes direkt i båten Lillsvea med hjälp av ett så kallat pass, som jag beskrivit tidigare i blogginlägget Båtbyggarens Pass. Med utgångspunkt från detta visste jag hur mycket vridning som behövdes och ritade ut det i bägge ändar av stocken. Jag borrade därefter hål rakt igenom stocken nära ändarna av stocken. Sedan lade jag ut ett ri mellan dessa borrhål och ritade upp en vriden linje att följa för borrningen av fler hål. Djupet på övriga hål blev ungefär halva stockens diameter, dvs in till trädets märg. Efter de två första hålen i ändarna borrade jag mitt emellan dessa två och syftade med ögonmått för att få rätt vinkel. Att sätta ner pinnar i de redan borrade hålen är en hjälp när man syftar för borrningen. Jag borrade därefter ett par hål till som låg mitt emellan de tre redan borrade hålen. Nu hade jag fem hål som jag satte ner pinnar i och kunde kontrollera att de följde en jämnt vriden form, se bilderna ovan.

Ett båtbyggarpass med lod användes för att mäta vilken vridning som behövdes.

Med dessa första fem hål på rätt ställe borrade jag tre nya hål mellan dessa hål och styrde riktningen med hjälp av att ha pinnar nedstuckna i de redan färdiga hålen. Det blev 17 hål i rad längs stockens ena sida. Sedan gjorde jag samma sak på den andra sidan av stocken. Hålen borrades med en spiralborr och elektrisk borrmaskin.

Här har jag börjat slå i kilar som är lite bredare än borrhålen.

För att sedan spräcka stocken tillverkade jag kilar i ek. Jag valde att sätta kilar i alla borrhål för att få bra kontroll på förloppet. Det skulle troligen ha fungerat att använda färre kilar. Jag gjorde ett litet hugg med en snickaryxa vid varje hål så den spetsiga kilen lätt gick ner, styrd av hålet men samtidigt spräckande virket.

På den här bilden syns det tydligt att klyvningen inte följer virkets fibrer. Här gick jag sedan in med en yxa för att kapa fibrerna.
Här har stocken spruckit så den bara hänger ihop med ett fåtal fibrer.

När jag väl knackat in alla kilar behövdes det inte mycket arbete för att spräcka stocken. Med en normalstor träklubba slog jag in kilarna gradvis längs stocken tills den sprack isär i två halvor. Eftersom spräckningen inte följde fiberriktningen behövde sprickytan rensas med en yxa på några ställen där fibrerna ville hålla ihop stocken.

Stocken föll isär utan större problem. Här finns ämnen till två halsar, babord akter eller styrbord för.

Den rotationskluvna stocken kan ge material till två vindor. I det här fallet är tanken att jag ska använda den ena delen till Lillsveas stora vinda i aktern på babords sida. Till styrbordssidan kommer jag behöva en annan stock.

Efter klyvningen var det dags att reducera materialet till mer lätthanterliga ämnen. Att ta ner virket i dimension gör att risken för sprickbildning minskar vid torkningen. På kärnsidan högg jag bort den svaga märgen och ungdomsveden som ligger närmast stockens centrum.

De två sista bilderna visar ett av det två färdiga ämnena till vindor. Jag är osäker på hur de gamla båtbyggarna i Stockholms skärgård hanterade ämnena till vindor, men hoppas att erfarenheten framöver ska ge svar på detta. Det är mycket sannolikt att man klöv stockarna snart efter fällning för att minska risken för sprickbildning. I vilket format man sedan högg dem innan de skulle byggas in i en båt vet jag inte. För min del känns det än så länge tryggt att ha ett rejält tjockt ämne att skulptera fram bordläggning ur. Det färdiga bordet var ofta under 1″ tjockt, ner till cirka 22 mm i en skötöka. En erfaren båtbyggare kanske var mer radikal i huggningen av stocken och tog direkt fram ett tunnare ämne ur det färska och mer lättarbetade virket. Detsamma gäller marginaler, särskilt när det gäller bredd och tjocklek. Som båtbyggare är det viktigt ur effektivitets- och därmed också ekonomisk synvinkel att ha små marginaler. Det var onödigt att använda en för kraftig stock för att sedan hugga bort stora mängder virke.

8 svar på ”Vridklyvning av stock”

    1. Kul, idag är basning det vanligaste, förr var det vanligt att små båtar byggdes helt utan basning. Men man har länge känt till att trä kan formas när det värms. Ett exempel är de stockbåtar som först urholkades för att sedan värmas och spännas ut så de blev bredare och sjövärdigare.

  1. Snyggt jobbat! hoppas att du kan få tag på en vriden stock till nästa bit, det vore kul att se om det blir någon skillnad i spräckningen då.

  2. Hei Fredrik. No har eg endelig tatt meg tid til å lese alle innlegga dine. Spennende og interessant lesing. Her er det vanlig å hugge ut et spor langs linja med borehol før kiling. Tenker det er greit å hugge sporet ein god bit inn i ytveden. Eg trur dette er for å lettere styre sprekkinga ved å hugge den seigare ytveden. Hugger spor frå begge sider, og kiler deretter frå begge sider. Om emnet er tjukkere enn 5/4” – 1 1/2” når det settes til tørk er det større sjanse for at det sprekker opp. Om eg veit kva båt emnet skal hugges til vil eg gjerne ta det meir ned i dimensjon for å lette tørkinga, men det skriv du jo også om. Gleder meg til neste oppdatering. Mvh. Berit.

    1. Tack! Den här delen är ju experimentiell för min del, då spräckning av bord inte varit en viktig del av mitt båtbyggande tidigare, Jag gick lite med yxa för att styra och få ner kilar, men som du säger skulle det vara bättre att hugga ett tydligt spår för att skära av den sega ytveden. Det skulle vara intressant att se hur er procedur ser ut från spräckning av stock till ämne. jag vill se hur man effektivt tar ner dimensionen. När jag börjat hugga så tycker jag att det känns avigt att hugga på grund av fiberriktningen i kombination med det faktum att jag är högerhänt.
      Detta med att ta ned den till en bra dimension blir en utmaning. Den färdiga ”stora vindan” ska ha en bredd närmast aktern på cirka 12″ och vid lasken 8″. Med den dimensionen och vridning tänker jag att den kan vara svår att grovhugga till ämne under 2″ med tanke på att det färdiga bordet brukar vara cirka 7/8″, men det kan ju vara jag som är osäker och försiktig… Om ämnet ska kunna användas till en karmvinda måste det ju finnas en tum i akterkant för den detaljen också.

      1. Hei. Ja, dette med å hugge ned til ønska form og dimensjon blir jo lettere på båt nummer 2-3-4… og så videre, det er vel bare erfaring man må bygge opp. Det er greit å hugge ned til nesten ferdig fasong etterkvart når forma ”sitter i hodet”. På båten eg bygger no, bomma eg på huggefasongen og fekk ein del ekstraarbeid med å ”fikse” på forma når eg skulle høvle og fintilpasse. Det er egentlig ein fin måte å lære på synes eg, så lenge det ikkje er alt for langt vekke fra slik bordet skal være, slik at det likevel er mogleg å få brukbar fasong i båten likevel. Eg måtte desverre hugge emna mine ein god tid før båten var påbegynt. Det er ikkje optimalt med tanke på at eg ikkje hadde eit godt indre bilde av den ferdige halsen endå. Men tankeprosessen har vært god, både under huggerabeidet og refleksjonane etterpå då eg høvle og felte på plass halsane og fekk erfare kva som fungerte og kva som ikkje fungerte. Eg tenker det berre er å kaste seg i arbeidet, og heller gjere ting fleire gonger om det ikkje vert greit på første eller andre forsøk. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *