Arbetet fortsätter med att komplettera båten och försöka återskapa formen. Nu har en toft kommit på plats där det tidigare suttit en. I samband med detta har språnget i fören ökats genom att pressa ut bordläggningen och samtidigt lyfta i förstäven. Min tolkning av båtens form i förskeppet på det här sättet kommer närmare en ursprunglig form.

Det som bidragit till att båten tappat språng och därmed också fyllighet i fören är flera. För det första saknas toft eller annan tvärgående förstärkning som håller ut skrovets form. För det andra har även vrängerna (som spant/bottenstockar kallas i dessa båtar) tappat styrka och gått av. För det tredje har stävens tyngd i kombination med att det inte längre finns någon köl som den sitter ihop med bidragit till att språnget tappas. Slutligen kan även bordläggningen ha tenderat till att räta ut sig mellan stäven och den bevarade toften ett par meter från fören.

All båtundersökning och rekonstruktion är en tolkande process. I detta fall kan man tänka sig att en alternativ tolkning skulle vara att båten inte haft den form som jag här ”återskapar”. I det här fallet har jag gjort en bedömning av båtens skick och hur förfallet kunnat bidra till att ändra formen. Dessutom har jag gjort en formmässig bedömning som bygger på jämförelser med andra bevarade båtar och äldre fotografier. Det är också svårt att bortse från att ens egen inövade blick som båtbyggare spelar in, det svaga språnget och avsaknaden av fyllighet och kurvatur i förskeppet var bekymrande utifrån min erfarenhet som båtbyggare. För lite bärighet i fören ovan vattenlinjen kan ge en farlig båt vid segling. Ett överdrivet fylligt förskepp kan bromsa i sjögång, även vid de mindre vågor som finns i skärgårdens fjärdar.

I arbetet med att komplettera båtens saknade delar och återskapa formen utgår jag först från de delar som bäst har behållit formen och stabiliserar dessa delar. Detta betyder i praktiken att jag bygger uppifrån och nedåt. De två översta borden är relativt väl bevarade och det tredje bordet är okej i ändkeppen men i dåligt skick midskepps. För att stabilisera det översta bordets läge mot fören valde jag att sätta in en förstärkning i rostfritt stål under den gamla stävkraften. Stävkraften, sudbandet och bordläggningen hade här en tendens att ge med sig, särskilt efter att den nya toften kommit på plats.

När förskeppet riktats upp blev suget stort att även aktern skulle få ett utseendemässigt lyft. Därför beslutade jag att komplettera akterspegeln med det material som saknades i överkant.

Här bestämde jag mig för att inte ta bort något material ur den gamla spegeln. Det skulle annars ha underlättat att ha en rak, slät yta när man passar in en ny bit, men i detta sammanhang är tanken att bevara allt ursprungligt material. Därför blev inpassningen lite udda. Akterspegeln är i ek, men den bit jag sätter dit är i ett enkelt granvirke, endast med tanke på att återskapa formen.

Även denna bit är ett återskapande som bygger på tolkning. När det gäller tjocklek och spegelns höjd vid bordläggningen är det ju givet. Det enda som egentligen blir en tolkning är överkantens höjd midskepps och välvningens kurva. Jag gjorde nu en välvning på fri hand utifrån min uppfattning av hur det kan ha sett ut. I tanken hade jag då fotografier på äldre ökor och de bevarade ökor som finns kvar.

Om man studerar gamla bilder av ökor kan man hitta både flackare och mer välvda kurvor. I det här fallet valde jag att göra en välvning som inte är bland de flackare. Jag tänkte att jag kan återgå till annat källmaterial och eventuellt göra den flackare om det skulle visa sig att det är mer troligt som ursprungligt utförande. De övriga bevarade båtarna har en något flackare kurva.