Akterspegel anastylosis Förskepp Lillsvea Rekonstruktion

Toft, stävkraft och akterspegel.

Arbetet fortsätter med att komplettera båten och försöka återskapa formen. Nu har en toft kommit på plats där det tidigare suttit en. I samband med detta har språnget i fören ökats genom att pressa ut bordläggningen och samtidigt lyfta i förstäven. Min tolkning av båtens form i förskeppet på det här sättet kommer närmare en ursprunglig form.

Den nya förtoften på plats där den tidigare toften suttit. Återskapat genom att studera gamla spikhål och det knä som finns kvar och i jämförelse med fotografier av äldre båtar från samma tid och område. Välvningen och urtunning av toftens kanter är gjord med bandkniv efter samma design som återfinns i båtens två bevarade tofter. Denna enkla detalj ger toften ett lättare intryck.

Det som bidragit till att båten tappat språng och därmed också fyllighet i fören är flera. För det första saknas toft eller annan tvärgående förstärkning som håller ut skrovets form. För det andra har även vrängerna (som spant/bottenstockar kallas i dessa båtar) tappat styrka och gått av. För det tredje har stävens tyngd i kombination med att det inte längre finns någon köl som den sitter ihop med bidragit till att språnget tappas. Slutligen kan även bordläggningen ha tenderat till att räta ut sig mellan stäven och den bevarade toften ett par meter från fören.

Förskeppet efter att förstäven försiktigt lyfts och bogen pressats ut. Att jämföra med den infällda undre delen av bilden som visar förskeppets form innan uppriktningen.

All båtundersökning och rekonstruktion är en tolkande process. I detta fall kan man tänka sig att en alternativ tolkning skulle vara att båten inte haft den form som jag här ”återskapar”. I det här fallet har jag gjort en bedömning av båtens skick och hur förfallet kunnat bidra till att ändra formen. Dessutom har jag gjort en formmässig bedömning som bygger på jämförelser med andra bevarade båtar och äldre fotografier. Det är också svårt att bortse från att ens egen inövade blick som båtbyggare spelar in, det svaga språnget och avsaknaden av fyllighet och kurvatur i förskeppet var bekymrande utifrån min erfarenhet som båtbyggare. För lite bärighet i fören ovan vattenlinjen kan ge en farlig båt vid segling. Ett överdrivet fylligt förskepp kan bromsa i sjögång, även vid de mindre vågor som finns i skärgårdens fjärdar.

Förskeppet har här återtagit en fylligare form med mer språng.

I arbetet med att komplettera båtens saknade delar och återskapa formen utgår jag först från de delar som bäst har behållit formen och stabiliserar dessa delar. Detta betyder i praktiken att jag bygger uppifrån och nedåt. De två översta borden är relativt väl bevarade och det tredje bordet är okej i ändkeppen men i dåligt skick midskepps. För att stabilisera det översta bordets läge mot fören valde jag att sätta in en förstärkning i rostfritt stål under den gamla stävkraften. Stävkraften, sudbandet och bordläggningen hade här en tendens att ge med sig, särskilt efter att den nya toften kommit på plats.

Den nya förstärkningen, synlig, men relativt diskret, En bit rostfritt bandjärn som bockats blev ett fäste för två maskingängade skruvar som håller ihop bordläggningen i fören.

När förskeppet riktats upp blev suget stort att även aktern skulle få ett utseendemässigt lyft. Därför beslutade jag att komplettera akterspegeln med det material som saknades i överkant.

Så här såg akterspegeln ut. Saknat material i överkant. På babords sida fanns lite mer av det horisontella knät kvar som förbinder det övre bordet med spegeln.

Här bestämde jag mig för att inte ta bort något material ur den gamla spegeln. Det skulle annars ha underlättat att ha en rak, slät yta när man passar in en ny bit, men i detta sammanhang är tanken att bevara allt ursprungligt material. Därför blev inpassningen lite udda. Akterspegeln är i ek, men den bit jag sätter dit är i ett enkelt granvirke, endast med tanke på att återskapa formen.

Här är biten innan den sattes på plats. Det fanns två borrade hål i den gamla akterspegeln som kunde uttnyttjas för att sätta dit den lösa delen med ett par täljda pinnar. Förutom detta drogs en spik ut från det övre bordet, rätades ut och återmonterades genom bord och spegel.

Även denna bit är ett återskapande som bygger på tolkning. När det gäller tjocklek och spegelns höjd vid bordläggningen är det ju givet. Det enda som egentligen blir en tolkning är överkantens höjd midskepps och välvningens kurva. Jag gjorde nu en välvning på fri hand utifrån min uppfattning av hur det kan ha sett ut. I tanken hade jag då fotografier på äldre ökor och de bevarade ökor som finns kvar.

Den nya överdelen av akterspegeln formad med bandkniv. Hantverksmässigt kan säkert yxa varit förstahandsvalet vid grovformningen, men eftersom formningen görs med biten på plats vågar jag inte använda yxa med tanke på att båten är så skör.

Om man studerar gamla bilder av ökor kan man hitta både flackare och mer välvda kurvor. I det här fallet valde jag att göra en välvning som inte är bland de flackare. Jag tänkte att jag kan återgå till annat källmaterial och eventuellt göra den flackare om det skulle visa sig att det är mer troligt som ursprungligt utförande. De övriga bevarade båtarna har en något flackare kurva.

Båten med sitt nygamla utseende.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *