anastylosis Lillsvea Rekonstruktion Stävar Tofter Vränger

Små steg för att stabilisera skrovet – delarna gör helheten.

I arbetet med att återställa båtens form och utseende handlar det om att utgå från den existerande båten som består av en mängd detaljer som tillsammans formar en helhet. När man varsamt pusslar ihop båten får man skifta fokus mellan detaljerna och helheten.

Ökans vränger i ek utgör revbenen i konstruktionen, men de är bara hela i fören. Av vissa vränger finns fragment kvar i botten som kan ge ledtrådar till båtens form.

Detta skede av processen har handlat om att få de befintliga delarna att sitta på rätt plats. Det handlar inte bara om att bitarna ska hitta rätt plats, de måste också sitta fast på ett sätt som överenstämmer med det ursprungliga.

Den övre, högra glipan mellan borden beror på att en del av sambordets överkant har spräckts loss och inte sitter på plats. dessa bitar kunde återfinnas och jag har nu skruvat och limmat dessa så de sitter stadigt på rätt plats. Glipan mitt i båten är det tomrum där båtens köl tidigare har suttit. För att hålla isär denna glipa och därmed återskapa sambordets vinkel har jag placerat en temporär träklots som motsvarar kölbredden. I det övre vänstra hörnet av bilden kan man också se att bordläggningens infästning mot förstäven glipar.

Om något som suttit löst eller varit helt loss i båten ska återmonteras är det viktigt att hitta detaljer, som exempelvis spikhål och mönster i brottytor för att hitta rätt plats. Det är också viktigt att båten i sin helhet inte står uppallad skevt när en bit monteras, för då kan man bygga in en skevhet som påverkar formen.

Här (uppe till vänster) syns en del av den återmonterade bordkanten från förra bilden. Den återmonterade bordkanten möjliggjorde att borden kunde ligga rätt i förhållande till varandra. Nere till vänster i bild syns en genomgående skruv. Denna skruv har monterats genom ett befintligt hål där det tidigare suttit en omböjd båtspik. Den stora skadan i bilden är precis där den tredje bordgången är laskad (skarvad). Borden är där urtunnade och ligger omlott i en bladlask, den vanliga typen av lask i dessa ökor. Den lilla klotsen som monterats är ett tillägg för att kunna fästa det förliga delen av bordet i lasken.

När jag först tog hand om båten 2018 var jag inte lika noggrann när jag monterade ihop båten. Jag använde mycket lösa träbitar för att hålla ihop delarna av båten. Syftet var bara att få ihop delarna för att göra en uppmätning, och tid och resurser var mycket begränsade. Nu har jag istället försökt få båten själv att hålla ihop och försökt minimera antalet extra förstärkningar. De enda extrabitar som sitter i båten nu är en liten klots styrbord midskepps, ett spikband på en vrang under mittoften och förstärkningen uppe i fören som beskrevs i inlägget: http://batbyggarkonst.se/toft-stavkraft-och-akterspegel/ . Sedan finns två träbitar på babordssidan som troligen kan monteras bort senare under processen. I övrigt är det nu båtens eget material som sammanfogats med ett fåtal nya skruvar som placerats på strategiska platser så allt hänger ihop.

Här är samma område som i den förra bilden. Här syns tydligt den lösa del av sambordet som limmats och skruvats på plats.
Detta spant som sitter under den centrala roddtoften ville inte hålla ihop och fick därför ett plåster av en liten bit spikband. Om den hade varit mer iögonfallande placerad hade jag möjligen valt en annan lösning.
På babordssidan saknades också en bit i överkanten av ett bord, men här kunde den inte återfinnas. För att få dessa bord att ligga i rätt läge sinsemellan räckte det med att sätta dit denna klots. Min tanke är att den sitter där under rekonstruktionen, men att den kan demonteras om jag i slutfasen kompletterar med att återskapa den vrang som är av och saknas hela vägen över till andra sidan av båten.

När det gäller vilken typ av skruv jag valt för att montera ihop resterna av båten har jag varit flexibel. På några ställen, exempelvis där borden lossnat från stäven, använde jag mässingsskruv som jag hade liggande i en återvinningslåda. Smal syrafast trallskruv med torxskalle har jag använt på flera ställen, kort spånskiveskruv har använts på några ställen där skruven inte kan vara lång. På något ställe har jag också använt genomgående maskinskruv med mutter och bricka i befintligt hål, men dessa är ganska iögonfallande. För den som ska titta på båten i framtiden är det ganska lätt att urskilja mina tillägg från originalet.

Den tvärgående toften i aktern är konstruerad så den vilar på en av vrängerna. Att vrangen satt löst gjorde att det inte låg på rätt plats. Två skruvar genom bordläggningen fixerade vrangen i rätt läge.
Toftens infästning i en rubbad position innan den fixerats med hjälp av ett par nya skruvar.

Originalbåten var sammanfogad med båtspik, men senare har någon renoverat båten och då monterat genomgående mässingsnit i vrängerna och på några andra ställen. Det fanns också några senare tillkomna mässingskruvar i stävarna.

Här kan man se att det näst understa bordet har släppt lite från förstäven och behöver komma på plats. Det är också en tydlig glipa till sambordet.
Här har jag sett till att återställa de undre bordens infästning i förstäven. Jag använde tvingar och formsågade klotsar för att trycka in bordet och fixerade det sedan med skruv. Efter att ha undersökt de andra ökorna har jag också sett ett mönster, nämligen att de två understa borden är helt infällda eller hyvlade så de inte har någon bordkant som sticker ut. Högre upp på stäven är borden bara delvis inhuggna i stäven.
Förstävens insida utan stora glipor.
Att montera toften i fören innan alla smådelar i skrovet monerades på plats var ett medvetet val. Den här toften påverkar skrovformen, som jag skrivit i ett tidigare inlägg: http://batbyggarkonst.se/toft-stavkraft-och-akterspegel/ . Genom att båten riktats upp i rätt form innan alla små delar återmonteras gör helheten bättre. Båten fixeras i rätt form. Om delarna återmonteras i ett läge där man vet att någon del av båtens form är felaktig gör att man bygger in detta fel i helheten.

Jag fick nyligen frågan om jag kunde förklara tydligare hur jag kunde placera toften i fören med utgångspunkt av spikhål med mera, så här gör jag ett försök. Den första ledtråden var det trasiga knä som fortfarande sitter kvar på styrbordssidan, och som syns på bilden ovan. Denna placering av knä tydde på att det suttit en tvärgående toft här. Detta var en slutsats från min erfarenhet som båtbyggare, men även överenstämmande med det två bevarade tofterna i båten och hur tofter sitter i andra bevarade eller dokumenterade ökor från området. På den motsatta sidan av båten finns det spår av det funnits ett likadant knä. Detta visar sig som en spik, och en genomgående kopparnit, identiska med de som finns i resterna av knät på styrbordssidan. Strax under knät finns spikhål rakt genom bordläggningen, Två hål på styrbords sida och tre på babords sida.

Utsidan där förtoften monterats. Spiken som står ut lite är den genomgående kopparniten till knät. Nedanför denna finns tre spikar som varit spikade rakt in i toftens ändträ. Detta kan verka lite simpelt, men återfinns på de andra tofterna i båten. Spikarnas placering och inbördes avstånd gör att man kan räkna ut toftens minimibredd.

Spikhålen och spikarna visade med sin placering strax under knät att det suttit en toft här. Isåfall har den varit konstruerad på samma sätt som de andra bevarade tofterna. Toften har troligen först placerats vilande på näst översta bordets överkant. Sen har toften spikats fast i skrovet och slutligen fått ett krokvuxet knä som håller det stadigt på plats.

Nu är de befintliga delarna av båten sammanfogade, förskeppet har lyfts försiktigt för att återfå formen. Nästa steg är nu att montera in köl, akterstäv och sambordets vindor. Fortsättning följer…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *