Akterstäv Formförståelse Köl Laskar Rekonstruktion Sjöfröken Skötöka Stävar

Rekonstruktion påbörjad

Lite bilder och kommentarer från det inledande fältarbetet och arbetet med att rekonstruera den bevarade ökan ”Sjöfröken” byggd cirka 1880. Det är den bäst bevarade ökan, och därför har jag valt att påbörja en rekonstruktion av den.

Det har tidigare gjorts uppmätningar av Sjöfröken för pappersritning och 3d-modell sketchfab.com/3d-models/sjofroken För att komma närmare originalet utan att gå en omväg via ritningar och 3d-modeller har jag valt att mäta och malla av direkt på originalbåten vid alla moment. Här ovan är en mall för förstäven.

Mallen formas efter förstävens yttre form och sedan sticks mått av inåt med en spetsig sticka som har en oregelbunden form på ena sidan. Dessa mått kan sedan ritas av på den nya stäven för att se var laskarna är placerade och var borden börjar och slutar.
På väg hem till verkstad med mall för förstäv och akterstäv.
Utöver mallarna har jag en anteckningsbok där jag gjort enkla skisser, över exempelvis stävarnas tvärsnittsektioner. Detta är inte skalritningar, och behöver inte heller vara det. Måtten som sätts ut är de som behövs. Ibland behövs lite förklarande text också. En mängd foton kompletterar.
Tillbaka i verkstaden tar jag fram stickan som jag beskrev tidigare och ritar av måtten på en mall eller på själva stycket som ska bli stäv. Här ser man de två delarna som ska utgöra förstäven utsågade och med påbörjad inpassning för att stämma med min mall.
Här ser man hur måtten från mallen förs över till stäven. I det här fallet visar spetsarna på stickan den övre synliga kanten av bord 2, den undre utifrån synliga hörnet av bord 3 och placeringen av lasken mellan förstävens två delar (understycke och stamlucka).
Aktestävsmallen överfördes till en annan masonitmall som sedan lades ut på en krokvuxen ekbit. Krokvuxna ekstävar som går in under kölen ansågs starkare och kallades enligt båtbyggaren Sundberg på Möja för ”stor tass”
Understyckets t-form formad med yxa och handhyvel. Stäven är avsmalnande i tjocklek uppåt.
Understycket uppställt så man kan se hur det ska se ut. Här tillsammans med en masonitmall som jag tillverkat för att se hela formen tydligare. Det finns många intressanta frågor här. Hur stor variation fanns det på stävformen inom traditionen? På de båtar som jag studerat finns en viss variation, men berodde det på tillgängligt material eller på båtbyggarens tankar om hur båten skulle användas och vilka egenskaper den skulle ha?
Här är understycket och stamluckan sammanfogade och ställda intill den grovhuggna kölen. Här kopierar jag exakt den form som originalbåten har, men försöker samtidigt grubbla över hur denna process kan ha sett ut om jag inte haft några mallar, mått eller ritning.

Båtbyggarens abstraktion och tumregler

Hur såg den här processen ut om man inte har någon mall eller ritning? Den totala vinkeln mellan kölen och den översta delen av stäven är ungefär densamma på båtarna, och den är ganska lik båtar från andra regioner också. Det särskilda för Stockholms skärgård är hur denna krökning är fördelad, och hur långa delarna i stäven är i förhållande till varandra och till båtens längd. Det kan mycket väl ha funnits en tumregel som beskriver ett ungefärliga värden för följande mått:

Köl i förhållande till förstävens totallängd.

Köl i förhållande till akterstävens totallängd.

Understyckets längd i förhållande till stävens totallängd eller kölens längd.

Vinkeln mellan köl och förstäv.

Vinklen mellan köl och akterstäv.

Understyckets krökning i skillnad på vinkel mellan där den börjar och den slutar, alternativt ett djup vid lasken mellan understycke och stamlucka från ett uppspänt snöre.

Det jag räknat upp ovan är möjliga mätpunkter för att ha tumregler vid formgivningen. Det är också möjligt att detta inte var uttalade tumregler, utan att båtbyggarna bara tittade på bygget så som de tittat på många tidigare byggen under sin uppväxt och lärotid och konstaterade att det såg rätt ut jämfört med traditionen. Man kan tänka sig att de under vissa delar av bygget inte mätte med andra mått än med sin tränade blick. Sen är det också svårt att utifrån det begränsade bevarade materialet säkert återskapa tydliga mönster och tumregler.

Här några verktyg som jag använde för att forma stävdelarna. Yxa och bila från Wira bruk. Jag hade ingen vanlig träklubba till hands och använde istället denna drevklubba av svensk modell för att slå på yxan när jag noggrant stämde för t-formen.
Lasken i förstäven sågas.
Här är den kopia som på 1990-talet byggdes av skeppsholmens folkhögskolas båtbyggarkurs. I jämförelse har den en förenklad konstruktion av förskeppet. Stävens dimension blir inte smäckrare uppåt, och formen är justerad så den har en jämnare turning, ingen markerad knäck vid vattenlinjen.
Den sämst bevarade delen av originalbåten är kölen. Den är delvis bortruttnad, bortsliten och dessutom dold i en trälåda som båten ligger i. För att återskapa kölens tvärsnitt har jag mätt så gott det får på originalbåte och sedan kompletterat detta med denna skiss som gjordes 1931 vid intervju av båtbyggaren Sundberg från Möja. Möjligen blev kölen något för grov i den övre delen, eftersom det tvärsnitt som skissen har med 45 graders vinklar inte stämmer så bra med ökornas bordvinklar, som är betydligt flackare.
De utmallade, utsågade och grovt tillhuggna bitarna placerade som de ska sitta i båtens resning. Akterstäv, köl, och förstäv bestående av två stycken: understycke och stamlucka. Nästa steg här är att få rätt längd och djup på båten, rätt vinklar mellan delarna där de laskas ihop, och fina, starka laskar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *