Här kommer en rapport om det avslutande arbetet med att passa in och forma babordssidans stora vinda. Den slutliga inpassningen gick till så att vindan först passades in mot falsen i köl, stäv och mot det ovan liggande bordet och lasken. Denna inpassning var på gränsen till vad det vridna ämnet klarade, eftersom jag underskattat den kurva som bordets överkant har när jag yxade till formen. Det är bra att veta för ett nybygge, så den kurvan inte blir för rak. Ofta eftersträvas raka linjer ofta i ändskeppen av en båt, särskilt de snitt som kallas diagonaler. Den kurva som överkanten har gör dock inte kurvorna överdrivet bulliga så båtens ”släpp” i aktern är ändå bra.

Efter inpassning av bordets kanter arbetade jag med att forma bordets yttre yta, den som ska möta vattnet. Här jobbade jag mycket med putshyvel och en svagt rundad hålkälshyvel. Bordets utsida får en något konkav yta om man mäter tvärs över bordet. För att kunna göra detta efter inpassningen var det tvunget att ämnet skulle vara tjockare än det färdiga bordet. Välvningen gjordes utifrån iakttagelser av de andra bevarade båtarna. Det handlar om en mycket svag konkavitet, men i jämförelse med ett sågat, basat bord blir skillnaden stor, ett sådant bord har alltid en tendens att få en konvex utsida. Med huggna vindor blir kölpartiet i ändskeppen något slankare.

Ur de flesta perspektiv upplevs den yta som hyvlats fram som konkav, men samtidigt har bordets överkant en kurva som buktar utåt i båten. Bilden ovan visar hur den är konkav eller konvex ur olika perspektiv. Att förstå geometrin, dokumentera den och lägga den på minnet är en viktig lärdom inför rekonstruktion av dessa ökor. I bilden här under framgår tydligt hur båten får ett mer konkavt och slankt akterskepp.

När den yttre delen av bordet fått en form som jag var nöjd med hyvlades insidan av bordet tills bordet fått rätt dimension. Jag tillverkade en fast klave med ett gap på 22 mm som ett verktyg för att kontrollera tjockleken. Jag tror en liknade procedur eller arbetsföljd kan vara lämplig vid tillverkning av en helt ny båt. Detta innebär att först ge bordet rätt vridning med inpassning mot köl och stävar samt en kurva i bordets överkant. Sedan hyvla bordets utsida till rätt konkavitet för att slutligen göra bordet jämntjockt genom att även hyvla insidan.

När bordet är på plats är det möjligt att betrakta linjerna i insidan av båten förutom att det kan vara lite vränger ivägen. Däremot saknas möjligheten att studera linjerna utifrån som de ser ut vid bygget. Detta beror på att borden sätts fast utanpå varandra under ett nybygge. Innan nästa bord monteras kontrollerar och justerar båtbyggaren bordläggningens överkant och dess kurva. Dessa kanter är osynliga från utsidan av båten när nästa bord kommit på plats.

Bordet måste ha en lagom fuktkvot. Ett ämne som är för torrt vill i kontakt med vatten svälla så formen kan förstöras och belastningen på infästningarna (spikarna) som håller bordet kan bli för stor. Ett för fuktigt ämne kan få torksprickor om det monteras så det inte finns möjlighet att ta upp virkets krympning. Erfarenheten visar att furuvirke som vuxit långsamt och impregnerats med exempelvis tjära har mindre fuktrörelser. De originalbåtar jag studerat har alla bordläggning i relativt tätvuxen fura som tjärats. Från mitt arbete på Skeppsholmens där vi byggt många rekonstruktioner av traditionella klinkbyggda båtar har jag erfarenheten att problemet ofta är att vi använt för torrt virke. Detta kan i sin tur bero på vårt moderna sätt att hantera och förvara virke och att bygga inomhus i uppvärmda lokaler.