Här kommer en beskrivning av arbetet med att återskapa den stora vindan på babords sida. Denna vinda utgör den saknade delen av babords sambord i aktern. Vindan har en vriden form, och i ett tidigare blogginlägg har jag beskrivit hur jag klyvt ett vridet ämne ur en stock: Vridklyvning av stock.

När jag klöv ämnet till den stora vindan mätte jag hur stor vridning som behövdes med hjälp av ett pass. För att komma vidare gjorde jag en enkel skiss av stora vindans mått för att kunna börja bearbeta ämnet. Dessutom kontrollerade jag ändarnas vinklar med hjälp av en smygvinkel. En sån här mätning kan göras mer eller mindre noggrann. I det här fallet valde jag att göra en summarisk mätning för att kunna komma igång med formandet av bordet. Min avsikt är att sedan mäta och studera det färdiga bordet i detalj när det är inpassat.

Den kluvna stocken ger två ämnen till vindor. I det här fallet valde jag ut den sämsta biten, eftersom den här båten aldrig ska sjösättas igen. Den finare biten kanske kan komma till användning senare. Under klyvningen och grovbearbetningen hittades fyra spikar invuxna i stammen, och det finns dessutom några stora kvistar. Den här vindan skulle troligen ha valts bort helt vid ett nybygge. Det skulle också ha varit önskvärt med en lite tätare ådring i furuvirket.

Efter att måtten förts över på ämnet så formades det först så att det fick rätt längd och bredd, med marginal för bearbetning och inpassning. Efter att ha studerat de gamla båtarna väljer jag att ha vindans kärnsida inåt i båten. Eftersom detta är den första vindan i min produktion är tendensen att jag har för stora marginaler. Jag vill vara säker på att inte ta bort för mycket material på fel ställe så inte ämnet räcker till. Mi erfarenhet som båtbyggare visar att alla såna här moment gradvis kan göras med mindre marginaler och större effektivitet när erfarenheten ökar.

Det går bra att tälja i det färska virket med bila. Eftersom jag är en båtbyggare upplärd i en modernare tradition är jag inte en mästare på att använda bila. Det normala för mig är att grovbearbeta materialet med maskiner för att sedan passa in noggrant med handhyvel. Jag är bättre på att hyvla än att använda yxa eller bila. Ett undantag är skarvyxan, som jag övat en hel del på tidigare, främst inom skeppsbyggeri. När jag skulle tälja till den nya vindan försökte jag i så stor utsträckning som möjlgt använda autentiska verktyg. För ändamålet har jag skaffat en gammal bila från Wira bruk. Det är mycket lik de bilor jag sett på fotografier från förr. Wira i Roslagen var troligen en av de vanligaste leverantörerna av yxor till skärgårdens båtbyggare. Efter att ha slipat om bilan flera gånger började den fungera bra för att tälja till vindan. I början var eggvinkeln alldeles för trubbig. Någon hade tidigare bara slipat den yttersta eggen tills bilan fått en eggvinkel som gjorde den oanvändbar att tälja med. Ibland använde jag skarvyxan, det kändes så enkelt och lätt att hugga med den jämfört med bilan som jag inte övat så mycket med. Efterhand kunde jag använda bilan mer och behövde inte belöna mig med att använda skarvyxan så ofta. Efter några vindor till så behöver jag nog inte använda skarvyxan alls.

När vindan provades första gången passade det ganska bra mot köl, stäv och i lasken mot den bevarade delen av sambordet. Däremot var passningen mot nästa bordgång sämre. Jag hade underskattat den kurva som vindans överkant har och fick nu jobba målinriktat med att passa in denna del. Plötsligt fanns det inte så stora marginaler längre.

Efter att ha provat bordet på plats första gången fokuserade jag nu på att få bordet att passa mot in mot köl, lask, stäv och i landet mot nästa bordgång. I det här skedet arbetade jag inte alls med att få till vindans utvändiga form mot vattnet eller vindans tjocklek. Det blir nästa steg, men det går redan att ana vilken form vindan får.

Lasken hyvlades också grovt. Ökorna är konsekvent byggda med så kallade bladlaskar. Bladlaskar är den vanligaste formen av laskar i den traditionella klinkbåtstraditionen. Bladlasken innebär att de mötande borden huggs eller hyvlas ner i tjocklek så det blir som två kilformade bitar som möter varandra. Typiskt för de ökor jag studerat från Stockholms skärgård är att laskarna är långa, nio till tio svenska verktum (22-25 cm). I min båtbyggartradition är jag van vid att göra bladlaskar som är cirka hälften av den längden. I andra nordiska traditioner är de ännu kortare. Viktigt i ökornas båtbyggartradition är att borden inte hyvlas ner till noll i lasken. En trubbig ände sparas så de inte blir spetsiga och ömtåliga.