Efter att den undre delen av en köl varsamt placerats i båten och fästs mot förstäven är nästa steg att rekonstruera akterstäven. Utgångspunkterna är främst den befintliga båten, men även andra bevarade båtar och arkivmaterial.

På 1800-talet var det vanligt i Stockholms skärgård att akterstäven hade en krokvuxen form som kan liknas vid en hockeyklubba. den nedre krokiga delen bildar ett starkt, utvändigt knä där det ansluter mot kölen. Detta sätt att bygga finns belagt i äldre uppteckningsmaterial och i de bevarade båtarna.

Metoden att bygga med en krokvuxen akterstävsbit som bildar ett utvändigt knä har övergivits av dagens träbåtsbyggare. Ett vanliga sätt att bygga liknande båtar idag är att använda en rakvuxen bit till akterstäven och montera ett invändigt knä som bultas till stäv och köl. Alla nyare kopior eller tolkningar av ökor som jag stött på är byggda med invändigt knä. Båtbyggandet har under 1900-talet generellt gått från att använda krokvuxet virke till att använda rakvuxet, raksågat virke.

Den äldre typen av krokvuxen akterstäv återfinns i de bevarade ökorna. Både Jeppebåten och Sjöfröken har under en tid varit försedda med inombordsmotor. När motorerna tagits ur båtarna har bägge dessa båtar lagats på liknade sätt. Bägge båtarna har fått en utvändig lagning eller knä som täcker för hålet för propelleraxeln. Det är möjligt att denna lagning också gjordes för att återställa uttag i aktern som gjorts för själva propellern. På Jeppebåten syns denna lagning tydligt, den är ett försök att förstärka eller ersätta det utvändiga knä som akterstäven haft i original.

I de bevarade båtarna är bordläggningen helt eller delvis infälld i akterstäven. Urhuggningen är en fals och kallas spunning. Borden är infällda, men i de flesta fall inte till 100% av tjockleken. Att fälla in borden i stäven helt ger en fördelaktigare strömlinjeform, mindre friktion mot vattnet. Samtidigt innebär infällning i spunning en försvagning av stäven. Borden är inte falsade i varandra på det sätt som är vanligt i modernare klinkbyggen.

Södermans storöka från 1886 är renoverades på 1970-talet av Stadsmuseet i Stockholm. Vid renoveringen byttes en stor del av botten inklusive kölen och undre delen av akterstäven ut. Det finns ingen känd dokumentation av hur akterstäven såg ut innan stadsmuseets renovering, eller dokumentation av hur renoveringen utfördes. Detta gör att denna storöka inte har så stort värde som källmaterial när det gäller just akterstäven.

Ökan Eva ger bra ledtrådar till hur akterstäven kan ha sett ut. Den har liksom Lillsvea en akterstäv som ligger innanför akterspegeln. Evas akterstäv är den bäst bevarade, och anslutningen till kölen syns tydligt. Den undre, främre delen av akterstäven har gått sönder och erbjuder ett litet titthål där anliggningsytan mot kölen kan studeras. Den största skillnaden mot Lillsvea är att Eva endast har ett par vindor, sambordet är av sågat virke. När det gäller hur sambordets spunningslinje ser ut är det i princip omöjligt att avgöra vid rekonsruktionen av Lillsvea, eftersom varken sambord, köl eller akterstäv finns var i denna del av båten. Mitt förslag till spunningslinje har främst hämtat inspiration från ökan Eva.

För att återskapa akterstäven gjordes en mall i masonite utifrån förlängningen av akterspegelns riktning, fragmentet av akterstäven i överkant och den nyligen insatta kölen. På samma sätt som tidigare gjordes den nya delen av ett enklare material, eftersom det skulle ha varit onödigt att gå ut iskogen och leta krokvuxet material när syftet endast är att återställa och tolka båtens form. Detta är mer av ett kulissbygge där de nya delarna ska vara lätt att skilja från originalet. Men oroa er inte, när jag ska rekonstruera en båt i sin helhet kommer det att göras med rätt material.

Den nya akterstäven kommer ha ungefär samma utseende som originalstäven hade, men det går inte att med säkerhet bestämma exakt hur mycket borden var inhuggna, hur spunningslinjen såg ut och utformningen av lasken mot kölen. Trots detta tycker jag att stäven ger mig som båtbyggare en bra uppfattning om formen och designen. En förståelse av hur den ser ut ger mig som båtbyggare en bättre uppfattning om hur båten byggdes. Man kan också säga att den blir en del av ”båtbyggarens abstraktion”. Abstraktionen som är ett sätt att benämna den kunskap om formgivning och tillverkningsprocesser som möjliggör att en båtbyggare kan bygga en båt utan detaljerade ritningar. Man kan säga att båtbyggaren har formens och byggprocesssens delar och helhet i sitt huvud.

Den nytillverkade stäven ger mej möjlighet att se stäven som det inte är möjligt vare sig i det ritnings- och fotomaterial som finns eller i de bevarade båtarna. I de bevarade båtarna är det möjligt att dra slutsatser om hur stäven ser ut utan bordläggning som täcker in den, men den rekonstruerade stäven visar formen på ett direkt och påtagligt sätt.

Nytllverkningen ger också upphov till nya frågor. Hur mycket av spunningen höggs ut innan stäven restes? Var höjden av borden redan bestämd? Ur ett båtbyggarperspektiv är det fördelaktigt att bearbeta köl och stävar innan de monetras ihop, men en sista slutputsning måste göras på plats när bordläggningen passas in och monteras.

Den nya akterstäven och kölens aktre del är nu monterade. Detta är den delen av Lillsveas anastylosis som innehåller mest möjlighet till feltolkning. När det gäller vinkeln på akterstäven så är den helt given utifrån den bevarade akterstäven och den bevarade delen av akterstäven. Kölens vinkel är inte given på samma sätt, den utgår från den bevarade bordläggnigen. Det är en förlängning av sambordets spunningslinje som slutarr 130 cm från akterstäven. Här finns en möjlighet att kölen kan ha haft varit ett par centimeter djupare eller grundare i akterkant, men mer avvikelse än så kan jag inte bedöma att det kan vara. Som jag skrivit tidigare är även sambordets spunningslinje mot stäven en tolkning. Här kan det påpekas att denna utformning av spunningen har en mycket liten påverkan av båtens form. Jag valde med utgångspunkt från Ökan Eva att göra en spunningslinje som har en rundning i nederkanten närmast kölen. Alternativet skulle ha varit att ha en rak spunningslinje parallell med stävens akterkant hela vägen. Desa två alternativ är snarlika när det gäller båtens form i stort. En rak spunning brukar göra inpassningen av borden lättare, men i det här fallet har det nog inte haft någon betydelse. Originalbordläggningen är överallt tätad med kohår och inte noggrant inpassad med släthyvlade ytor.