anastylosis Arkivmaterial Förskepp Lillsvea Stävar

Lillsveas förstäv kompletterad

Efter att den nedre delen av kölen kommit på plats var det dags att återskapa förstävens bortnötta virke. Vilken form hade förstäven när båten var nybyggd?

Den övre, främre delen av Lillsveas förstäv är intakt, men den nedre delen är kraftigt nedsliten.

Precis som i de andra delarna som rekonstrueras finns det möjligheter att göra alternativa tolkningar av hur de saknade delarna sett ut. I det här fallet har det varit ett viktigt att jämföra med de bevarade ökorna och arkivmaterial.

Den slitna delen av förstäven och anslutningen till den nytillverkade kölen.

En möjlig tolkning ur ett båtbyggarperspektiv skulle kunna vara att använda ett ri och slå ut en kurva som harmoniserar med den befintliga, bevarade delen av stäven. Studier av bevarade båtar visar dock att dessa båtar ofta hade förstävar vars ytterkant inte var jämna kurvor.

Bevarade båtar och arkivmaterial

Storökan byggd 1882. Förstäven, som i stort sett är intakt har en form med en knäck i vattenlinjen. Stäven är tillverkad av två delar som kallas stamlucka och understycke.

De tre större bevarade ökorna: Södermans storöka, Sjöfröken och Jeppe har alla förstävar som har en knäck strax över vattenlinjen. Med en knäck menar jag en kraftigare krökning, så stäven i sin helhet inte följer en jämn kurva. För en båtbyggare som skolats i att skapa rena harmoniska linjer kan denna knäck först uppfattas som ett misstag, men detta återkommer i de flesta ökor från Stockholms skärgård och är uppenbart en avsiktlig del av designen. Denna detalj har inte sällan försvunnit när kopior byggts av dessa båtar.

Sjöfröken byggd på 1880-talet. Tvådelad stäv med en tydlig knäck strax över vattenlinjen.

Varför ser förstäven ut på det sättet? Det kan finnas flera förklaringar. För det första kan det handla om byggnadsmaterialet. Den tvådelade förstäven kan göras av två rakare delar. Men jag lutar mer mot att det gjorts för att ge båten särskilda egenskaper. Det flackare partiet under vattenlinjen gör att båten lättare kommer in med fören vid en grund strand, dessutom får man en båt med lång vattenlinjelängd, och detta gör båten snabbare. Man kan säga att stäven sträcks ut precis i vattenlinjen för att göra båten längre.

Ökan ”Jeppe” byggd på 1860-talet. Tvådelad stäv med liten knäck strax över vattenlinjen.

Ökornas undervattenskropp i fören kan liknas vid en skedform som vid fart lyfter båten upp på vattnet. De ökor som är byggda med vindor i fören har dessutom en skarp del som ger ett bra bett i sjön för att undvika avdrift vid kryss. Ökorna Eva och Lillsvea är de två minsta ökorna jag hittills dokumenterat, och de är inte byggda med vindor i fören. Detta gör att de inte har samma bett i sjön mot avdrift. De lite större ökorna med vindor både i för- och akterskepp var troligen bättre seglare på kryssen, men det borde testas för att se om det stämmer.

Ökan Eva byggd på 1890-talet. Stäv i två delar. Knäcken i stäven är inte lika tydlig som på Storökan, Sjöfröken och Jeppe. Förstävens understycke har en flackare anslutning till kölen.

En sannolik tolkning är att stävens form skiljer sig om det finns huggna vindor i fören eller inte. Ökorna som inte har vindor i fören har en förstäv och en underkant av sambordet som ansluter flackare och rundare övergång mot kölen. Man kan säga att kölen och spunningen har en skedform.

En mindre skötöka uppmätt av Nordiska museet. Denna har en förstäv med en mycket mjuk övergång till kölen. Notera att den inte har huggna vindor i fören. Vindorna, som sitter i akterskeppet är tydligt markerade i ritningen.

De ökor som byggts med vindor har en något mer markerad vinkel där stäven möter kölen. De huggna vindorna gör att förskeppet kan kombinera en skedform med ett skarpare nedbyggt parti. Jag har tidigare skrivit om Ökans förskepp och de huggna vindornas funktion.

En Storöka uppmätt på Tjockö av Nordiska museet på 1920-talet. Tydlig knäck ovanför vattenlinjen vid lasken mellan stamluckan och understycket. Mellan köl och förstävens understycke är det också en tydlig vinkel. Denna öka är av typen som byggts med huggna vindor i förskeppet.

Ovanstående tolkning av hur förstäven utformats bekräftas av äldre fotografier och av de uppmätningar som gjorts av Nordiska museets kustundersökningar. Se exempelvis de två uppmätningarma ovan.

Den nya biten passas in och formas

Allt ursprungligt material bevaras, och en ny bit passas in mot den oregelbundna, slitna ytan.

När det var dags att utföra kompletteringen användes åter igen ett enkelt material för att återskapa formen. En riktig lagning av en stäv vid renovering skulle ha börjat med att allt dåligt material avlägsnas och ytan där det ska skarvas i en bit hyvlas rak och slät. Om stäven skulle visa sig vara i dåligt skick skulle hela stäven bytas ut. Materialet skulle ha varit ek som i den befintliga stäven. Nu är syftet ett annat och den knöliga, slitna ytan fick vara kvar. En ny bit av gran passades in mot den ojämna ytan.

Den nya delen i gran görs alldeles för stor och kapas sedan ner till rätt storlek efter att den passats in.

Efter att stävbiten passats in drog jag en ny yttre kurva på den nya stävbiten. Den skulle ansluta mot den intakta förstäven i ena änden och mot kölen i den andra änden. Tidigare när kölen passades in noterade jag att kölen och dess spunning böjde av uppåt de sista decimetrarna närmast stäven. Det kan man läsa om i ett tidigare inlägg här.

Här är den nya stävlinjen klar, förhoppningsvis så lik den ursprungliga som möjligt.

Linjen har också förutom start- och slutpunkter också ett avstånd till bordläggningen att förhålla sig till. Här kan man jämföra med de andra bevarade båtarna och äldre fotografier där stävens ytterkant går parallellt med bordkanter/spunningslinje. Med dessa parametrar i åtanke blev utrymmet för tolkning inte så stort. Det finns en antydan till att kurvan är som mest krum strax ovanför vattenlinjen, men det är inte en tydlig knäck. Den faktor som skulle ha kunnat ändra tolkningen av förstäven skulle vara om den rekonstruerade kölen gjorts djupare eller grundare, det skulle ha påverkat kurvan, men det handlar om mycket små avvikelser från det som nu är återskapat.

Det nya, ljusa virket är iögonfallande och kan tydligt skiljas från originalmaterialet. Bortsett från detta ger kompletteringarna samtidigt ett nytt och tydligare helhetsintryck. Med lite fantasi kan man tänka sig båtens framfart i vattnet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.