Köl Lillsvea Rekonstruktion Skötöka

Köl del 1

Turen har kommit till att försöka återskapa kölen. Här handlar det om att återskapa en del av båten som saknas helt, det finns inte den minsta del kvar av den ursprungliga kölen. Här ska jag berätta hur jag gjorde för att ändå kunna göra en rimlig tolkning av hur kölen sett ut.

Som man ser på denna bild saknas kölen helt.

Det som finns kvar är det utrymme där kölen har suttit. I cirka två tredjedelar av kölens längd finns sambordet kvar. Undersökningar av liknande båtar visar att kölens bredd brukar vara konstant längs med hela sin längd. Längst fram mot stäven är båten så pass intakt att man kan uppskatta kölens bredd i spunningen, alltså avståndet mellan de två sidornas sambord. Genom att sätta in en jämnbred, rak köl mellan samborden får man rätt vinkel på kölen. Det lämnar inte så mycket utrymme för tolkning och bör ge en rättvis bild av kölens placering.

Den nya, raka kölen placerad mellan de bevarade samborden. Som alla nytillverkade delar på Lillsvea är det ett enklare material, endast för att återskapa formen. Den nya kölen är i gran istället för kärnfuru.

Bredden i spunningen sattes till 45 millimeter. Detta med utgångspunkt främst från den bevarade bredden mellan borden i båtens förskepp, men även jämfört med spunningsbredden i de övriga uppmätta båtarna i liknande storlek. För att kunna montera in kölen i båten på ett enkelt sätt med rätt form har jag valt att göra den i två delar, först gör jag den undre delen som går från bordläggningens kant och neråt. Den övre delen av kölen kommer jag sätta dit efter att jag rekonstruerat akterstäven och de stora vindorna i aktern.

Ökan Eva byggd på 1890-talet är den enda av de bevarade, studerade ökorna som fortfarande har sin originalköl i furu kvar i ett någorlunda intakt skick. Kölen är dock rejält nedsliten i underkant efter många års användning.

Höjden på kölen sattes med ett nedstickande djup under spunningen på 9 cm. Även detta mått bestämdes med utgångspunkt från den befintliga båten och hur mycket stäven sticker ut från bordläggningens infästning. Detta jämfördes med det som har kunnat undersökas på de andra ökorna. Ökan Eva bedömde jag ha haft ett köldjup på cirka 8 cm, men det kan ha varit mer. Enligt båtbyggaren Henning Karlsson född 1877 brukade skötökor ha ett köldjup under spunningen på 15 cm (Nordiska museets kustundersökningar, Ornö 1946).

Skiss från Nordiska museets kustundersökningar i samband med Henning Karlssons uppgifter om båtar och båtbyggeri. På bilden syns kölens T-form med den övre delen av något överdriven i bredd. I min rekonstruktion av Lillsvea inleder jag med att rekonstruera den undre, stående delen av T-kölen. Den övre delen kommer jag av praktiska skäl sätta in efter att jag rekonstruerat akterstäven och vindorna.
Den nya kölen provad på plats för första gången, placerad så den följer bordläggningens linje i sambordens nederkant.

Den nedstickande delen av kölen under båten gjordes något avsmalnande nedåt, från 45 i spunning till 35 millimeter i nederkant, även detta med utgångspunkt från bevarade och uppmätta båtar, och hur den bevarade delen av förstäven ser ut där den möter kölen.

Kölen med anslutningen mot förstäven närmast i bild. Den öppna delen där sambord och akterstäv saknas skymtar i den bortre änden.

När kölen första gången provades på plats blev en sak som jag inte tidigare sett uppenbar. Den främre delen av kölen kan inte ha varit rak, utan måste ha påbörjat en kurva uppåt, som en tidig start av förstävens kurva. Detta syntes tydligt genom att kölbiten som jag satte på plats inte fick tillräcklig höjd sista decimetrarna närmast förstäven. Detta syns både på bilden ovan och på de två följande bilderna. Kölen sattes på plats med hänsyn till resten av bordläggningens linje, som är så gott som helt rak.

Här syns den nya kölbiten, här placerad något högt i förhållande till hur det är tänkt att den ska monteras. I den högra delen, närmast förstäven är dock höjden i rätt nivå. Detta innebär att spunningen och kölen har haft en påbörjad kurva uppåt redan innan stäven.

Upptäckten av att köl och spunning inte varit raka hela vägen fram till stäven innebar att det påbörjade kölämnet fick modifieras. De sista decimetrarna hyvlades en kurva i underkant av kölen som följde spunningens kurva. Kölen placerades därefter rätt i förhållande till den raka spunningslinjen som resten av sambordet har. Konsekvensen blev att kölen inte räckte upp till sambordets kant närmast förstäven, men detta gör inget eftersom denna främre del av spunningen hamnar i den övre del av kölen som ska rekonstrueras senare.

Samma område som bilden ovan men från en annan vinkel. Här har kölen sänkts ner längs den räta linje som sambordens underkant bildar. I mitten av bilden, närmast förstäven följer inte den raka kölen spunningen utan ligger under de gamla bordens kanter.

Den främre delen av kölen hyvlades i nederkant efter den kurva som upptäcktes när kölen provades på plats första gången. Sedan förbereddes även förkanten av kölen för att återskapa en lask som håller ihop förstäven och kölen. Hur denna lask sett ut på just ökan Lillsvea är ett svårlöst mysterium, då stäven i befintligt skick är ganska abrupt avkapad. Det är inte alls säkert att den tidigare varit kapad på det viset. Den nya lasken gör inga anspråk på att vara den rätta, men påminner om de laskar som finns i de andra ökorna. Den kommer att utgöra en förstärkning när den sammanfogas med den återskapade yttre delen av de förstäven. Det blir nästa steg i båtens rekonstruktion.

Här syns den förliga delen av den nya kölen som först har fått en kurva som löper parallelt med sambordens uppsvängda linje närmast förstäven och även ansluter till förstävens ursprungliga ytterkurva (Med hänsyn taget till att förstäven har en hel del bortnött material). Sedan sågades en bit ur den nedre främre delen av den nya kölen bort för att ge plats åt en lask. Det är svårt att veta hur köl och förstäv laskats samman i denna båt, men denna design liknar de vi känner från andra ökor.

Med kölen på plats blir det uppenbart hur djup båten varit i aktern. Kölen definierar tydligt gränsen och den möjliga ytan där den saknade bordläggningen tidigare funnits. Den saknade bordläggningen är de så kallade stora vindorna som utgör sambordets aktersta del. Detta är huggna vindor med kraftig vridning, cirka 1,4 meter långa.

Kölen på plats. Placeringen som styrs av underkanten av samborden ger ett svar på hur djupt ner kölen gått i aktern. Sambordens aktersta del som kallas de stora vindorna saknas. Akterstäven under akterspegeln saknas också.
Bilden visar insidan av akterspegeln med rester av akterstäven. Här syftar jag med en eklist ner mot den nya kölen för att lokalisera var akterstäven kan träffa kölen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.