Turen har kommit till att försöka återskapa kölen. Här handlar det om att återskapa en del av båten som saknas helt, det finns inte den minsta del kvar av den ursprungliga kölen. Här ska jag berätta hur jag gjorde för att ändå kunna göra en rimlig tolkning av hur kölen sett ut.
Det som finns kvar är det utrymme där kölen har suttit. I cirka två tredjedelar av kölens längd finns sambordet kvar. Undersökningar av liknande båtar visar att kölens bredd brukar vara konstant längs med hela sin längd. Längst fram mot stäven är båten så pass intakt att man kan uppskatta kölens bredd i spunningen, alltså avståndet mellan de två sidornas sambord. Genom att sätta in en jämnbred, rak köl mellan samborden får man rätt vinkel på kölen. Det lämnar inte så mycket utrymme för tolkning och bör ge en rättvis bild av kölens placering.
Bredden i spunningen sattes till 45 millimeter. Detta med utgångspunkt främst från den bevarade bredden mellan borden i båtens förskepp, men även jämfört med spunningsbredden i de övriga uppmätta båtarna i liknande storlek. För att kunna montera in kölen i båten på ett enkelt sätt med rätt form har jag valt att göra den i två delar, först gör jag den undre delen som går från bordläggningens kant och neråt. Den övre delen av kölen kommer jag sätta dit efter att jag rekonstruerat akterstäven och de stora vindorna i aktern.
Höjden på kölen sattes med ett nedstickande djup under spunningen på 9 cm. Även detta mått bestämdes med utgångspunkt från den befintliga båten och hur mycket stäven sticker ut från bordläggningens infästning. Detta jämfördes med det som har kunnat undersökas på de andra ökorna. Ökan Eva bedömde jag ha haft ett köldjup på cirka 8 cm, men det kan ha varit mer. Enligt båtbyggaren Henning Karlsson född 1877 brukade skötökor ha ett köldjup under spunningen på 15 cm (Nordiska museets kustundersökningar, Ornö 1946).
Den nedstickande delen av kölen under båten gjordes något avsmalnande nedåt, från 45 i spunning till 35 millimeter i nederkant, även detta med utgångspunkt från bevarade och uppmätta båtar, och hur den bevarade delen av förstäven ser ut där den möter kölen.
När kölen första gången provades på plats blev en sak som jag inte tidigare sett uppenbar. Den främre delen av kölen kan inte ha varit rak, utan måste ha påbörjat en kurva uppåt, som en tidig start av förstävens kurva. Detta syntes tydligt genom att kölbiten som jag satte på plats inte fick tillräcklig höjd sista decimetrarna närmast förstäven. Detta syns både på bilden ovan och på de två följande bilderna. Kölen sattes på plats med hänsyn till resten av bordläggningens linje, som är så gott som helt rak.
Upptäckten av att köl och spunning inte varit raka hela vägen fram till stäven innebar att det påbörjade kölämnet fick modifieras. De sista decimetrarna hyvlades en kurva i underkant av kölen som följde spunningens kurva. Kölen placerades därefter rätt i förhållande till den raka spunningslinjen som resten av sambordet har. Konsekvensen blev att kölen inte räckte upp till sambordets kant närmast förstäven, men detta gör inget eftersom denna främre del av spunningen hamnar i den övre del av kölen som ska rekonstrueras senare.
Den främre delen av kölen hyvlades i nederkant efter den kurva som upptäcktes när kölen provades på plats första gången. Sedan förbereddes även förkanten av kölen för att återskapa en lask som håller ihop förstäven och kölen. Hur denna lask sett ut på just ökan Lillsvea är ett svårlöst mysterium, då stäven i befintligt skick är ganska abrupt avkapad. Det är inte alls säkert att den tidigare varit kapad på det viset. Den nya lasken gör inga anspråk på att vara den rätta, men påminner om de laskar som finns i de andra ökorna. Den kommer att utgöra en förstärkning när den sammanfogas med den återskapade yttre delen av de förstäven. Det blir nästa steg i båtens rekonstruktion.
Med kölen på plats blir det uppenbart hur djup båten varit i aktern. Kölen definierar tydligt gränsen och den möjliga ytan där den saknade bordläggningen tidigare funnits. Den saknade bordläggningen är de så kallade stora vindorna som utgör sambordets aktersta del. Detta är huggna vindor med kraftig vridning, cirka 1,4 meter långa.
