I det här inlägget samlar jag information och bilder som rör de verktyg som Stockholms skärgårds båtbyggare använde under det sena 1800-talet. Informationen bygger på bevarade verktyg, gamla fotografier och intervjuer med båtbyggare som var verksamma under 1800-talet. Dessa intervjuer utfördes under 1920-1940-talen.
Yxor och bilor
Ett oumbärligt verktyg för båtbyggarna sedan vikingatiden är yxan. Yxan var ett av verktygen som användes för att klyva virke till bordläggning, och sedan för bearbetning till rätt form med relativt hög precision. Wira bruk var en stor tillverkare av yxor, och på bevarade fotografier och bevarade verktyg som kan tillskrivas båtbyggare verkar Wira ha varit de lokala båtbyggarnas val. Den för skeppsbygge typiska skarvyxan med tvärställd egg har jag inte återfunnit i mitt källmaterial, men det är inte otroligt att den också använts, särskilt av de båtbyggare som även byggde roslagsskutor. Hans Eklund skriver i boken om Greta Linnea – Roslagens sista skutbygge, att skeppsbyggarna kunde införskaffa en liten skarvyxa som halvfabrikat som sedan formades på det egna städet för rätt krum på eggen.

På det fåtal bilder som finns bevarade, exempelvis från Långvikskär, är den lilla snickaryxan ofta i bild, använd eller liggande redo för användning. Skaftet på snickaryxorna var rakt, medan bilan har ett svängt skaft.

Jag har fått frågor och synpunkter om bilans slipning. De bevarade materialet tyder på att bilorna var symmetriskt slipade. Slipfasen har varken varit konkav eller konvex, utan i princip helt plan. Troligen kan slipfasen ha varit något konkav om bilan nyligen har slipats på sten. Yxor, bilor och andra verktyg måste hållas skarpa och fick brynas kontinuerligt.

Hyvlar
Hyvlar var ett annat av de viktiga verktygen. I Intervjun med båtbyggaren Sundberg, född 1876 nämner han Oxhyvel, mindre handhyvel (putshyvel), liten fashyvel och slutligen krokig hyvel för formning av vränger. Fashyvel ska med största sannolikhet vara falshyvel, en felskrivning av den som intervjuat. Den krokiga hyveln är det som vanligen kallas krumhyvel. Den är utmärkt för att forma just insidan av vränger (spant).

Oxhyveln är en hyvel med fyra handtag som kan användas av två personer. Den används på sågade eller grovhuggna ytor för att ge en slät hyvlad yta. Idag är oxhyveln är ett verktyg som knappt används av båtbyggare, den har ersatts av den elektriska planhyveln.

På ett fotografi används oxhyveln av en person, vilket för mig som modern båtbyggare är svårbegripligt. Kanske råkade den ligga inom räckhåll så när något behövde hyvlas tog man närmsta hyvel. Putshyveln kanske hade blivit oskarp, så oxhyveln användes istället? Putshyveln är annars den allroundhyvel som båtbyggaren troligen haft störst användnning av. Den användes för att jämna till köl och stävar efter att de huggits i form, och för att forma bordkanter och den fas, ”sia” som ska passa mot nästa bord i klinkbygget.


Putshyvlarna ovan klippt ur fotografier från Möja (Nordiska museet) och Långvikskär (Axel Sjöberg)
Båttänger
Båtbyggare tillverkade eller modifierade ofta sina egna verktyg. För sitt arbete behövde båtbyggaren en uppsättning båttänger. Dessa kunde båtbyggaren själv tillverka. Den enklaste och kanske äldsta modellen som var i bruk vid den här tiden spändes på plats med hjälp av en kil. De mer avancerade varianterna hade en spännskruv av trä eller järn. För att tillverka trägängor används ett verktyg som kallas snedtyg.

Båttängerna användes för att sätta upp borden vid klinkbordläggning. Metoden används inom hela den nordiska klinkbåtstraditionen med liknande båttänger. De har förstås andra lokala namn, exempelvis båtklove.

Till båttänger har man använt olika träslag, exempelvis björk, furu, ek. Båttänger har använts vid såväl små som stora byggen. Ibland finns ett borrat hål nära änden vid gapet så man kan slå i en spik tillfälligt för att båttången inte ska halka av

Verktyg för tränaglar

I äldre tradition kunde tränaglar eller narar användas för sammanfogning. Större naglar kallades helar. Det primitiva sättet att tillverka dem var att klyva ut ett ämne som sedan täljdes med kniv och yxa till rätt form. För att prova formen användes en så kallad ”helmoder”, ett grovt stycke hårt trä med ett hål borrat i rätt dimension. Om nageln hade rätt dimension gick den att med våld slå genom helmodern. Nageln fick då också en blank yta och blev något komprimerad.
Andra verktyg relaterade till tränaglar är nagelsvarv och borr. Karl Eklund, Gräddö, född 1873 berättar ”De tränaglar, som användes att fästa vränger och bord samman kallades ”helar”. De täljdes av absolut rakkluven och riktigt fet kärnfuru. Därefter putsades de med nagelsvarven, ett primitivt men effektivt verktyg av tjurbjörk, bestående av ett 14-15 cm, tjockt stycke, i vilket upptagits ett efter nagelämnet avpassat hål, mot vilken kunde ställas ett järn. Det grova stycket var dessutom försett med två handtag. Proceduren har tydligen varit att nagelämnet satts fast i en bänk, varefter nagelsvarven trätts över nagelämnet och medelst handtagen vridits runt.” Karl Eklunds beskrivningar handlar främst om bygget av roslagsskutor, där man använde helar av furu. I mindre båtar var eneträ vanligare.

Innan enepinnarna kunde monteras borrades hål med borrsväng som hölls mot bröstet, även kallat bröstborr. Även för spik kunde det behöva borras hål, särskilt i ek, men även i furubordläggningen för att undvika sprickbildning, speciellt vid bordens ändar mot stävarna. Borrning kunde också användas vid tillverkning av vindor, för att styra hur de skulle spräckas ur en stock.

Mät- och ritverktyg
Mätverktyg var oerhört viktiga vid båtbygget, men vilka verktyg som användes och sättet att använda dem skiljer sig från idag. Idag är båtbyggarna vana att mäta i ett enhetssystem, meter eller tum, men detta verkar inte ha varit fallet i den äldre traditionen i Stockholms skärgård. I ett tidigare inlägg har jag presenterat båtbyggarens pass, en bräda försedd med lod som används för att göra båten symmetrisk och för att bestämma bordens lutningsvinkel. Passet visar exakta vinklar, men är inte försett med någon gradskala.

Utöver passet användes också lod, som i kombination med ett snöre som spänns mella stävarna används för att båten ska bli rak och symmetrisk, att för- och akterstäven inte pekar åt styrbord eller babord. När materialet till vindorna ska tas ut används också ett lod. Den ena änden markeras med ett lodrätt streck, medan den andra änden får en vinkel som kan tas ut med hjälp av ett båtbyggarpass. Enligt båtbyggaren Sundberg användes ett verktyg kallat ”båtbas” för att ta ut denna vinkel. Det finns ingen skiss eller bild på denna båtbas, möjligen skulle det kunna vara ett båtpass.

Passare är ett annat mätverktyg som faktiskt inte finns med i Karl Sundbergs lista över verktyg. Det finns dock bevis på att de användes. Frans Öhman på Långvikskär hade Passare och de syns också i bilderna från runt 1890. Passare är ett mycket exakt sätt att mäta utan att använda måttenheter. Ett mått kan tas från ett ställe och sedan sättas av exakt på ett annat ställe (utan avrundning till närmaste millimeter).

Sundberg har också med: snöre med krita eller rödfärg för snörslagning; penna; tumstock; trälist (som linjal) på sin lista. Trälisten skulle kunna vara ett ”ri” ,det vill säga en böjlig list för att rita jämna kurvor.
Ett verktyg som har använts, men som saknas i Sundbergs lista är smygvinkeln. Smygvinkel är fortfarande idag ett av träbåtbyggarens viktigaste verktyg. Erik Söderman född 1852 uppger 1928 för Nordiska museet att: Pass och smyg (ställbar vinkelhake) äro de enda hjälpmedel, som användas vid båtens konstruktion. Förrästen byggs ” på ge´ör”. Detta uttalande kan tolkas som att smygvinkeln användes vid konstruktionen genom att det skulle finnas bestämda vinklar för exempelvis stävarnas lutning i förhållande till kölen. Tyvärr är detta den enda uppgiften som finns om att smygvinkel användes för att bestämma båtens form. I likhet med passaren som mätverktyg kan smygvinkeln användas för att exakt kopiera en vinkel på ett ställe och överföra den till ett annat stycke trä.

Övriga verktyg som nämns och syns
Karl Sundberg från Möja listar fler verktyg:
- Kransåg, långt och brett blad med sneda tänder, två handtag.
- Bock för kransågning. (Kransågning förekom ännu i sagesmannens barndom omkr. år 1875.)
- Kapsåg
- Stämjärn
- Träklubba
- Båtbockar med fyra fötter (primitiva)
- Mindre såg
- Kniv
- Hammare
- Visp för påvispande av varmt vatten eller sill-lake, när borderbrädorna höllos över elden för att böjas.
- Pyts för varmt vatten eller sill-lake
- Stege, tunna, e.d. för böjning av borderbrädor
- Pytsar för trätjära; penslar och pinnar till tjäran
- Handkarda, för kardning av nöthår till tätning i sömmarna. (Ev. piskades nöthåret istället med pisksnärt)
- Träkilar för klyvning av smärta ekar till sudband och innanhålt
- Båtskrapa för bortskrapning av tjära, lav o.d.

Några verktyg som inte finns med på Sundbergs lista är hovtång och bandkniv. Sundberg skriver att bordens fasning gjordes med kniv och hyvel. Kan det möjligen var bandkniv som avses? Bandkniven ger i det fallet mer kraft och kontroll än en vanlig täljkniv.


Mystiska verktyg på fotografier
På de tre sista fotografierna i det här inlägget syns lite suddigt några verktyg eller redskap som jag inte lyckats identifiera, Hör gärna av er i kommentarsfältet om ni tror att ni vet vad det kan vara!

