Båtbyggare Verktyg

Båtbyggarnas verktyg

I det här inlägget samlar jag information och bilder som rör de verktyg som Stockholms skärgårds båtbyggare använde under det sena 1800-talet. Informationen bygger på bevarade verktyg, gamla fotografier och intervjuer med båtbyggare som var verksamma under 1800-talet. Dessa intervjuer utfördes under 1920-1940-talen.

Yxor och bilor

Ett oumbärligt verktyg för båtbyggarna sedan vikingatiden är yxan. Yxan var ett av verktygen som användes för att klyva virke till bordläggning, och sedan för bearbetning till rätt form med relativt hög precision. Wira bruk var en stor tillverkare av yxor, och på bevarade fotografier och bevarade verktyg som kan tillskrivas båtbyggare verkar Wira ha varit de lokala båtbyggarnas val. Den för skeppsbygge typiska skarvyxan med tvärställd egg har jag inte återfunnit i mitt källmaterial, men det är inte otroligt att den också använts, särskilt av de båtbyggare som även byggde roslagsskutor. Hans Eklund skriver i boken om Greta Linnea – Roslagens sista skutbygge, att skeppsbyggarna kunde införskaffa en liten skarvyxa som halvfabrikat som sedan formades på det egna städet för rätt krum på eggen.

Med en yxa från Wira med rakt skaft från formas bordets kant där det ska ligga mot förstäven. Detalj ur Axel Sjöbergs fotografi från Långvikskär, 1890-talet.

På det fåtal bilder som finns bevarade, exempelvis från Långvikskär, är den lilla snickaryxan ofta i bild, använd eller liggande redo för användning. Skaftet på snickaryxorna var rakt, medan bilan har ett svängt skaft.

Wirayxan vilar på en arbetsbock ”sugga”. Detalj ur Axel Sjöbergs fotografi, Långviksskär cirka 1890.

Jag har fått frågor och synpunkter om bilans slipning. De bevarade materialet tyder på att bilorna var symmetriskt slipade. Slipfasen har varken varit konkav eller konvex, utan i princip helt plan. Troligen kan slipfasen ha varit något konkav om bilan nyligen har slipats på sten. Yxor, bilor och andra verktyg måste hållas skarpa och fick brynas kontinuerligt.

Bila av Wiratillverkning som använts av Erik Söderman på Söderöra. Fotograferad sommaren 2021.

Hyvlar

Hyvlar var ett annat av de viktiga verktygen. I Intervjun med båtbyggaren Sundberg, född 1876 nämner han Oxhyvel, mindre handhyvel (putshyvel), liten fashyvel och slutligen krokig hyvel för formning av vränger. Fashyvel ska med största sannolikhet vara falshyvel, en felskrivning av den som intervjuat. Den krokiga hyveln är det som vanligen kallas krumhyvel. Den är utmärkt för att forma just insidan av vränger (spant).

Ett man och en kvinna hyvlar med en oxhyvel. Foto Axel Sjöberg cirka 1890.

Oxhyveln är en hyvel med fyra handtag som kan användas av två personer. Den används på sågade eller grovhuggna ytor för att ge en slät hyvlad yta. Idag är oxhyveln är ett verktyg som knappt används av båtbyggare, den har ersatts av den elektriska planhyveln.

Oxhyvel använd av en person. Detalj ur Axel Sjöbergs fotografi.

På ett fotografi används oxhyveln av en person, vilket för mig som modern båtbyggare är svårbegripligt. Kanske råkade den ligga inom räckhåll så när något behövde hyvlas tog man närmsta hyvel. Putshyveln kanske hade blivit oskarp, så oxhyveln användes istället? Putshyveln är annars den allroundhyvel som båtbyggaren troligen haft störst användnning av. Den användes för att jämna till köl och stävar efter att de huggits i form, och för att forma bordkanter och den fas, ”sia” som ska passa mot nästa bord i klinkbygget.

Putshyvlarna ovan klippt ur fotografier från Möja (Nordiska museet) och Långvikskär (Axel Sjöberg)

Båttänger

Båtbyggare tillverkade eller modifierade ofta sina egna verktyg. För sitt arbete behövde båtbyggaren en uppsättning båttänger. Dessa kunde båtbyggaren själv tillverka. Den enklaste och kanske äldsta modellen som var i bruk vid den här tiden spändes på plats med hjälp av en kil. De mer avancerade varianterna hade en spännskruv av trä eller järn. För att tillverka trägängor används ett verktyg som kallas snedtyg.

Båttång av äldre modell med kil. Nordiska Museets kustundersökning, Möja 1928.

Båttängerna användes för att sätta upp borden vid klinkbordläggning. Metoden används inom hela den nordiska klinkbåtstraditionen med liknande båttänger. De har förstås andra lokala namn, exempelvis båtklove.

Båttänger vid båtbygge på Långvikskär. Detalj ur Axel Sjöbergs fotografi cirka 1890.

Till båttänger har man använt olika träslag, exempelvis björk, furu, ek. Båttänger har använts vid såväl små som stora byggen. Ibland finns ett borrat hål nära änden vid gapet så man kan slå i en spik tillfälligt för att båttången inte ska halka av

Båttång som tillhört Frans Öhman på Långvikskär. NMA Frågelista fiske.

Verktyg för tränaglar

”Helmoder” som använts av båtbyggare på Söderöra. Helmodern är ett stycke hårt trä med hål borrade med samma borr som används för att borra hålen till tränaglarna. De färdigtäljda tränaglarna provas genom att slås genom helmodern. Om de går för lätt genom hålet kasseras de eller märks för att användas över vattenlinjen.

I äldre tradition kunde tränaglar eller narar användas för sammanfogning. Större naglar kallades helar. Det primitiva sättet att tillverka dem var att klyva ut ett ämne som sedan täljdes med kniv och yxa till rätt form. För att prova formen användes en så kallad ”helmoder”, ett grovt stycke hårt trä med ett hål borrat i rätt dimension. Om nageln hade rätt dimension gick den att med våld slå genom helmodern. Nageln fick då också en blank yta och blev något komprimerad.

Andra verktyg relaterade till tränaglar är nagelsvarv och borr. Karl Eklund, Gräddö, född 1873 berättar ”De tränaglar, som användes att fästa vränger och bord samman kallades ”helar”. De täljdes av absolut rakkluven och riktigt fet kärnfuru. Därefter putsades de med nagelsvarven, ett primitivt men effektivt verktyg av tjurbjörk, bestående av ett 14-15 cm, tjockt stycke, i vilket upptagits ett efter nagelämnet avpassat hål, mot vilken kunde ställas ett järn. Det grova stycket var dessutom försett med två handtag. Proceduren har tydligen varit att nagelämnet satts fast i en bänk, varefter nagelsvarven trätts över nagelämnet och medelst handtagen vridits runt.” Karl Eklunds beskrivningar handlar främst om bygget av roslagsskutor, där man använde helar av furu. I mindre båtar var eneträ vanligare.

En sån här liten nagelsvarv kan användas för att tillverka enepinnar i rätt dimension, men det förekom också att naglarna täljdes för hand och provades i helmodern. Detta kan mycket väl ha varit ett jobb man kan ha gjort inomhus, även kvällstid, i den öppna eldens ljus.

Innan enepinnarna kunde monteras borrades hål med borrsväng som hölls mot bröstet, även kallat bröstborr. Även för spik kunde det behöva borras hål, särskilt i ek, men även i furubordläggningen för att undvika sprickbildning, speciellt vid bordens ändar mot stävarna. Borrning kunde också användas vid tillverkning av vindor, för att styra hur de skulle spräckas ur en stock.

Borrsväng på Möja 1931. Nordiska museet, frågelista fiske.

Mät- och ritverktyg

Mätverktyg var oerhört viktiga vid båtbygget, men vilka verktyg som användes och sättet att använda dem skiljer sig från idag. Idag är båtbyggarna vana att mäta i ett enhetssystem, meter eller tum, men detta verkar inte ha varit fallet i den äldre traditionen i Stockholms skärgård. I ett tidigare inlägg har jag presenterat båtbyggarens pass, en bräda försedd med lod som används för att göra båten symmetrisk och för att bestämma bordens lutningsvinkel. Passet visar exakta vinklar, men är inte försett med någon gradskala.

Frans Öhman förevisar hur man använder ett Pass för att mäta bordens lutning. Nordiska museets kustundersökning.

Utöver passet användes också lod, som i kombination med ett snöre som spänns mella stävarna används för att båten ska bli rak och symmetrisk, att för- och akterstäven inte pekar åt styrbord eller babord. När materialet till vindorna ska tas ut används också ett lod. Den ena änden markeras med ett lodrätt streck, medan den andra änden får en vinkel som kan tas ut med hjälp av ett båtbyggarpass. Enligt båtbyggaren Sundberg användes ett verktyg kallat ”båtbas” för att ta ut denna vinkel. Det finns ingen skiss eller bild på denna båtbas, möjligen skulle det kunna vara ett båtpass.

Passare och borrar som använts av Frans Öhman, Långvikskär. NMA Frågelista Fiske.

Passare är ett annat mätverktyg som faktiskt inte finns med i Karl Sundbergs lista över verktyg. Det finns dock bevis på att de användes. Frans Öhman på Långvikskär hade Passare och de syns också i bilderna från runt 1890. Passare är ett mycket exakt sätt att mäta utan att använda måttenheter. Ett mått kan tas från ett ställe och sedan sättas av exakt på ett annat ställe (utan avrundning till närmaste millimeter).

En av båtbyggarna på Långvikskär håller i en passare. Foto Axel Sjöberg cirka 1890.

Sundberg har också med: snöre med krita eller rödfärg för snörslagning; penna; tumstock; trälist (som linjal) på sin lista. Trälisten skulle kunna vara ett ”ri” ,det vill säga en böjlig list för att rita jämna kurvor.

Ett verktyg som har använts, men som saknas i Sundbergs lista är smygvinkeln. Smygvinkel är fortfarande idag ett av träbåtbyggarens viktigaste verktyg. Erik Söderman född 1852 uppger 1928 för Nordiska museet att: Pass och smyg (ställbar vinkelhake) äro de enda hjälpmedel, som användas vid båtens konstruktion. Förrästen byggs ” på ge´ör”. Detta uttalande kan tolkas som att smygvinkeln användes vid konstruktionen genom att det skulle finnas bestämda vinklar för exempelvis stävarnas lutning i förhållande till kölen. Tyvärr är detta den enda uppgiften som finns om att smygvinkel användes för att bestämma båtens form. I likhet med passaren som mätverktyg kan smygvinkeln användas för att exakt kopiera en vinkel på ett ställe och överföra den till ett annat stycke trä.

Smygvinkel som använts av båtbyggare på Söderöra. Denna smygvinkel är på sidan försedd med markeringar som inte följer en vanlig mätskala. Detta skulle kunna vara mått som använts vid båtbygge för att kontrollmäta vid särskilda ställen i båten. Idag finns ingen som kan vittna om vad just dessa markeringar betyder. Fotograferat sommaren 2021.

Övriga verktyg som nämns och syns

Karl Sundberg från Möja listar fler verktyg:

  • Kransåg, långt och brett blad med sneda tänder, två handtag.
  • Bock för kransågning. (Kransågning förekom ännu i sagesmannens barndom omkr. år 1875.)
  • Kapsåg
  • Stämjärn
  • Träklubba
  • Båtbockar med fyra fötter (primitiva)
  • Mindre såg
  • Kniv
  • Hammare
  • Visp för påvispande av varmt vatten eller sill-lake, när borderbrädorna höllos över elden för att böjas.
  • Pyts för varmt vatten eller sill-lake
  • Stege, tunna, e.d. för böjning av borderbrädor
  • Pytsar för trätjära; penslar och pinnar till tjäran
  • Handkarda, för kardning av nöthår till tätning i sömmarna. (Ev. piskades nöthåret istället med pisksnärt)
  • Träkilar för klyvning av smärta ekar till sudband och innanhålt
  • Båtskrapa för bortskrapning av tjära, lav o.d.
Bågsåg lutad mot ett uthus. Detalj ur Axel Sjöbergs fotografi av båtbygge cirka 1890.

Några verktyg som inte finns med på Sundbergs lista är hovtång och bandkniv. Sundberg skriver att bordens fasning gjordes med kniv och hyvel. Kan det möjligen var bandkniv som avses? Bandkniven ger i det fallet mer kraft och kontroll än en vanlig täljkniv.

Hovtång och hammare i båtbygge på Långvikskär cirka 1890. Detalj från Axel Sjöbergs fotografi. I bakgrunden skymtar en spännsåg. Vad hovtången används till på bilden är lite mystiskt. När man övergick till kopparnit kapades kopparspikarna innanför brickan med en tång, men båten som byggs bör ha varit sammanfogad med båtspik som kröks på insidan av båten.
Här ligger en bandkniv som använts vid inpassning och justering av vindor och sandbord på en öka. Detalj ur Axel Sjöbergs fotografi, 1890-tal. Vid bandkniven ligger ett annat redskap som jag inte lyckats identifiera. Det är ett redskap i trä, cirka en aln (0,6 m) långt, Redskapet ser ut att ha en genomgående pinne några centimeter från den ena änden. Kan det vara någon typ av mätverktyg?

Mystiska verktyg på fotografier

På de tre sista fotografierna i det här inlägget syns lite suddigt några verktyg eller redskap som jag inte lyckats identifiera, Hör gärna av er i kommentarsfältet om ni tror att ni vet vad det kan vara!

I övre hörnet av bordet har båtbyggaren använt någon anordning av järn för att tillfälligt fästa överkanten av bordet innan det är färdigformat. Det är svårt att se exakt hur detta är konstruerat. Fotot är från Utö i Stockholms södra skärgård cirka 1940, Nordiska museets kustundersökning.
Pojken som hjälper till med båtbygget på Långvikskär cirka 1890 betraktar ett föremål han håller i händerna. Vad är detta?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *